Stress


Stress.. En känsla som jag verkligen hatar. Ändå utsätter jag mig för det allt för ofta.

Jag är en person som vill vara alla till lags och alltid vill hjälpa till. Det går ofta så långt att jag gör saker jag inte vill eller som jag mår dåligt av bara för att någon annan ska bli nöjd över det jag gör. Många av er känner säkert igen er?

Undra varför man fortsätter utsätta sig för den här hemska känslan som man vet att man hatar. Visst kan det vara stressigt på jobbet eller i skolan med saker som MÅSTE göras, men då kan man faktiskt bara göra sitt bästa.. Men varför tar man på sig saker som egentligen inte är måsten? Bara för att man vill bli accepterad? Ja, jag tror att det kan vara därför man tar på sig för mycket ibland. Man vill känna att man gör något bra och därmed kanske man lyckas höja sig själv lite. Problemet är bara att du sänker dig själv inombords men höjer dig själv utifrån andras ögon.. Vad är viktigast? Att folk ska se dig som den som alltid ställer upp och att du mår piss, eller att folk slutar ta dig för givet och att du mår bra?

Jag själv måste verkligen bättra mig på detta för jag är expert på att stänga av mina egna känslor och istället lägga min själ i att hjälpa någon annan.

Om någon har hört av sig till mig och bett om hjälp så har det ofta slutat med att jag lägger undan allt jag gör och istället lägger 100% fokus på den andra personen. Efter ett tag kommer jag på ”men herregud nu hann jag ju inte göra det som jag ville göra.. Aja men nu mår iallafall hon/han bättre”.

Jag har hållit på såhär länge.. Stressat med träningar, velat ha högsta betyg i allt, tackat ja till alla jobbpass, försökt hinna umgås med vänner och familj, alltid funnits där för folk som egentligen inte bryr sig om mig så pass mycket att de hade funnits där för mig..

Allt detta har idag gjort att jag inte kan leva som jag gjort förut. Jag har fått träffa många läkare de senaste året pga att min kropp har strejkat både fysiskt och psykiskt. Min läkare som hjälper mig nu säger att all denna stress (fysisk och psykisk) har gjort att jag dragit på mig binjureutmattning och hormonrubbningar. Nu måste jag hålla mig undan från hård fysisk aktivitet i 2 månader och ska äta en hel del kosttillskott varje dag som min kropp ligger back med nu pga all stress.

När jag var 18-19 så tatuerade jag in ”Det som är for mig idag, är för dig imorgon” och den tatueringen försöker jag leva efter varje dag. Man ska göra det som man själv mår bäst av. Självklart ska man finnas där för sina nära och kära MEN glöm aldrig bort sig själv! Jag känner att jag sakta men säkert blivit bättre på detta, men målet är att jag ska bli ännu bättre.

Om någon av er känner igen er i min livsstil så snälla stanna upp. Tro mig, ni vill inte vara tvungna att ändra er livsstil och behöva ta bort något som betyder allt för er. Jag älskar och lever för träning. Därför ska jag bättra mig på det här så att jag orkar träna på som vanligt igen.

Som jag sagt förut: Vi är bara människor. Vi är inte perfekta i allt, det går inte! Ha fötterna på jorden och prioritera ditt eget mående. Lägg bara ner energi på människor som betyder mycket för dig. ❤️
Kram på er❤️

3 tankar om “Stress

  1. Jag tycker ditt inlägg är oerhört viktigt o du är väldigt rak o ärlig som delar med dig av dina egna erfarenheter. Ständig stress skadar oss människor, både fysiskt o psykiskt.

    Anmäl kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fem × 3 =