Om mig och bloggen

Kort version:

Under 20 år som pressfotograf har jag träffat många fantastiska människor i spännande miljöer. Vissa möten faller i glömska, medan andra består.

Tanken med ”Hasselblad och jag” är att fånga några av dessa möten. Jag ser det som en hyllning till alla människor som jag mött och kommer att möta. Här kommer ni även kunna följa min vardag som fotograf på Eskilstuna-Kuriren. Jag kommer även skriv lite om fototeknik, men fokus ligger på mötet med människor och olika miljöer. De flesta dokumenterade med min Hasselblad 500 c/m.

Bild och text på Hasselblad och jag är helt min personliga uppfattning och tolkning av mötet.

Lång version:

Jag formligen absorberades av gamla svartvita bilder redan som liten, men själva kameraintresset och fotointresset kom först i tonåren. Jag hade en äldre kompis som lärde mig grunderna i fotografering, framkallning och kopiering. Vi höll till i hans lilla lägenhet och slabbade mad kemikalier med svarta sopsäckar tejpade för fönstren. I dag hade vi nog blivit misstänkta för terrorism.

Jag fick överta min pappas fina Contax med Carl Zeiss, 50 mm objektiv. En fantastisk kamera. Pappa gick då över till mellanformat i form av en Mamiya 645. Nu kanske ni förstår var jag fått mitt fotointresse ifrån.

I lumpen blev det lite mer ”officiellt” när jag fick låna militärens manuella Olympus, laddad med s/v Tri-x, 400 film. Där med blev jag ”plutonsfotograf” och dokumenterade det mesta och det var en hel del spännande saker. Jag var nämligen med och jagade främmande ubåtar i vår fina skärgård under 80: talet.

När jag sedan började fundera på vad jag skulle syssla med när jag blev stor, så dök det upp planer på att jobba med något kreativt. Jag gick ett år på Eskilstuna Folkhögskola, där jag läste allmänna ämnen varvat med estetiska.

Vid den här tiden hade jag en Nikon F4, med en 28-85 mm, f4,5-5,6 samt en 70-200/2,8. Kameran hängde alltid på axeln och det var nu som jag kände att jag ville se hur långt jag kunde gå med fotograferingen. Var det möjligt att försörja sig som fotograf?

Efter året på Eskilstuna Folkhögskola var det dags att söka en mer fotoinriktad utbildning. Först tänkte jag söka Biskops-Arnö, men jag valde Sigtuna Folkhögskola för att kunna utbilda mig inom journalistik också.

Ett bra val skulle det visa sig för efter året i Sigtuna kunde jag försörja mig som frilansfotograf/reporter. Och i den här vevan gick jag över till Canon EOS1. Det var nu som jag började snegla på Hasselblad för första gången. Hos Kameradoktorn i Stockholm tummade jag på en Hasselblad 503 cx med en Planar 40 mm. Vilken känsla, men den var inte gratis och jag hade inte ekonomi att köpa. Däremot så köpte jag en Mamiya 645 som jag använde till redaktionella arbeten, porträtt och till produktfoto, parallellt med småbildskameran.

När jag blev anställd som pressfotograf på Eskilstuna-Kuriren 2001 var jag den första som bara fotograferade digitalt (vi hade digitalkameror tidigare, men bara till vissa jobb). Så där någon stans började jag avveckla mitt analoga fotograferande för att slutligen ta hela steget över till det digitala.

Skillnaden på de tidiga digitalkamerorna och de vi använder i dag är som natt och dag. Det digitala har många gånger fler fördelar än det analoga. Det är snabbt, flexibelt och exakt.

Varför har jag då återgått till det analoga, med den här gamla Hasselbladaren?

Jag har snart jobbat i 20 år som pressfotograf och de senaste åren även som reporter. Tiderna och arbetssättet har förändrats mycket på den tiden.

I dag tar vi bilder som vi skickar direkt från kameran via mobilen och som läggs ut omgående på webben. Vi filmar och gör tv-inslag och vi sänder live-tv. Utöver det så ska vi ta bilder till den gamla hederliga print-tidningen också.

Att jobba som pressfotograf på en lokaltidning i dag är som att jobba med kreativitet på löpande band och det kan slita hårt på idéerna. Det finns mycket att tänka på när man tar bilder till tidningen. Läsarna har olika krav och önskemål. Artiklarna har olika karaktärer och jag som fotograf måste lita på min magkänsla. Det går inte att göra alla nöjda. Med den här bloggen kan jag vara kreativ  bara för min egen skull, det blir som ett andningshål i fotovardagen. förhoppningsvis spiller lite av det kreativa över på tidningsbilderna.

I somras fick Kurirens vikarie Gustav Butlex syn på tidningens gamla trotjänare, en Hasselblad 500c, med en 50 mm och en 150 mm. Gustav fick köpa kameran och det är jag evigt tacksam för. Dels så förtjänar den gamla kameran ett bättre öde än att ligga i arkivet och samla damm och dessutom har Gustav inspirerat mig till att genomföra en dröm om att äga och fotografera med Hasselblad.

Efter en stor omorganisation på redaktionen nyligen visade det sig att jag kommer att fortsätta att jobba på Eskilstuna-Kuriren, med bilden som huvuduppgift. Det ville jag fira och vad kan vara bättre än att fira med ett kameraköp.

Folk brukar ofta fråga mig om vad som är bäst med fotoyrket? Jag svarar: att träffa människor. Under alla dessa år har jag haft förmån att träffa så många fantastiska människor. Ofta blir det korta möten. Vissa faller i glömska, medan andra möten består.

Min tanke med ”Hasselblad och jag” är att jag ska fånga några av dessa möten. Jag ser det som en slags hyllning till alla människor som jag mött och kommer att möta i mitt yrke. Hasselblad och jag är även en hyllning till fotoyrket och den Svenska ikoniska Hasselbladskameran. Ni kommer få följa mig på mitt dagliga arbete som pressfotograf på lokaltidningen. Det blir lite teknik också, men fokuset ligger på mötet mellan människor, dokumenterade med min Hasselblad 500 c/m.

När jag träffade finansministern Magdalena Andersson på ett jobb här om dagen, så hade jag Hasselblad med på axeln. Efter tidningsfotograferandet, frågade jag om jag kunde ta en separat bild på henne. Det gick naturligtvis bra. När hon såg min HBL-kamera blev hon både förvånad och intresserad. Efter första bilden säger hon. ”Det är en ära att bli fotograferad med en Hasselblad”. Jag kan bara säga att det är en ära att få fotografera med Hasselblad.

Väl mött Hasselblad och jag