Run of Hope – spring för livet

Det har varit lite dåligt med uppdateringar och inlägg här på bloggen.
Förra helgen arrangerade Sofie och jag vårt första event ihop.
Run of Hope i Malmköping. Vi ska inte sticka under stol med att det var lite nervöst och pirrigt i magen dagarna innan.
Hade vi tänkt på allt? Skulle vi fixa till allt omkring?
Först när vi la upp vårt Run of Hope och började bjuda in, var vi mest oroade för att det inte skulle komma några. En oro helt i onödan. Det kom över förväntan in anmälningar. Så kul och det peppade verkligen oss. Visst är det så att man oroar sig för mycket och för ofta i onödan.
Dagen D kom och vi var redo med första hjälpen väskan vi så tacksamt fått sponsrat till oss som vi hoppades innerligt att få slippa få användning av. Våra familjer fick agera funktionärer, allt från ta emot efteranmälningar, dela ut startlappar, vara vakt vid längre löpsträckan i skogen korsade två små vägar ifa det skulle komma någon bil, dela ut lotter till alla deltagare för utlottningen av de många och fina priserna vi fått av våra sponsorer till loppet, fylla på frukt i skålar vi fått från en lokal handlare etc. fick de göra.
När alla fått startlapp och lott, drog vår exelenta uppvärmande igång uppvärmingen på heden.
Det var skönt att få upp värmen för dagen var lite kall och regnet hängde i luften.
Första start var lilla barnloppet som fick runt en bana på Malmahed.
Och sprangs gjorde det, två varv runt och fort gick de. I mål väntade hjärtmedalj och lite frukt och saft.
Sen var det start till 2,5K /5K sträckan.
Det var inte stod bara löpare i tajts och funktionströjor som stod redo att springa, utan även ett gäng i uniformer med tunga tuber på ryggen – Malmköpings och Flens brandkår.

Det var ett härligt startfält i alla åldrar som gav sig av ut på vår uppsnitslade bana i skogen.

Vilken glädje och energi alla gav med sig.
Man gick omkring och bara log. Vilken härligt dag vi fick, vilka kämpar som kommit för att göra skillnad.
Ord som satt sig fast inom mej var de orden en flicka sa -”Om jag hade cancer skulle jag vilja att någon hjälpte mej”.
Dessa ord får avsluta detta korta inlägg.

Kram och tack till alla ni som kom förra lördagen och gjorde skillnad och vår dag till en dag vi bär med oss med värme.

Åsa och Sofie

Vill ni också vara med och hjälpa fast ni inte kunde komma och springa? Ni är isf välkomna att swisha en slant och Märk i meddelande rutan R68 (fram till den 22 okt. fungerar koden R68, som man anger i meddelande rutan)

Läs Mer

Rosa bandet och Run of Hope

Förra helgen sprang vi Lidingöloppets Rosa Bandlopp till förmån för bröstcancerfonden. Sprang och sprang.. jag tog mig fram iaf på min tejpade fot. Vrickade till foten för en en månad sen och nu är jag på gång med att träna upp den igen.
Dessa löplopp, vilken glädje det är omkring och se alla som springer för en god sak gör en varm om hjärtat.
På lördag är det Sofies och min tur att arrangera ett lopp i Malmköping till förmån för barncancerfonden -Run of Hope.
Vi har återigen fått så fina sponsorer som ställer upp.
Nu när vi ser hur många som kommer blir man extra varm i hjärtat. 70 st anmälda nu, så kul.
Tempo i Malmköping sponsrar med frukt, Medical Care Flen med första förbandsväska.Resultatreklam, Ringblomman Flen och Flens kommun med priser som vi kommer lotta ut bland deltagarna.

Vi kanske ses på lördag.

Stor varm kram från oss

Läs Mer

Nya mål & utmaningar

Vardagen är här, livet tickar på. Ibland känns det som måndag-fredag. Förkylningarna avlöser varandra, det hostas och det snörvlas vart jag än vänder ryggen till. Det känns som att utbrottet kom väldigt tidigt i år, eller så är vi människor bra på att förtränga och sudda bort sånt som inte är positiva minnen.

Träningen är i full gång. Igår satte jag mina första 12 km sen april. Det var efter Whhm 22 km i Stockholm som min hamstring började bråka, det va då jag satte löpningen i vila. Jag gjorde ett tappert försök längst stranden i Kroatien i maj men det gjorde för ont. Det är tufft att komma igång. Huvudet ska synka med kroppen och vi ska hitta samspel. Vi är överens om att så länge det inte gör ont i foten så kör vi. Att vika av tidigare än planerat pga trötthet och frustration är inte tillåtet. Hur ska jag annars kunna utveckla mig? Tänkte igår när jag sprang på hur det måste kännas att ta sig tillbaka efter en lång tids sjukdom. Ibland är det  bra att tänka så, för det påminner mig om att vara tacksam för att just min skada egentligen va en piss i havet. Jag kom hem, men glädje och ett litet framsteg. Om 2 veckor idag stundar rosabandet loppet där Karins backe och aborrebacken väntar. Spännande!!

Förra söndagen åkte jag på halsont. Av någon konstig anledning när jag är som svagast så får jag en ny utmaning på halsen, tror jag nämnt det förr. Jag anmälde mig till Stockholm marathon den 2/6-2018. Aldrig i hela mitt liv har jag trott att jag skulle ens tänka tanken på något så stort. För mig är der stort. Har alltid tyckt att marathonlöpare inte är kloka. Nu är jag där själv, med siktet på att själv göra det till verklighet. Allt handlar om att börja i liten dos, att väga tro på sig själv, att inte se sig själv sämre än någon annan. Bara att ställa sig på startlinjen är ett framsteg. För mig som inte är en löpare är detta ett stort kliv ut i ovissheten och ett test för självförtroendet. Men innan dess ska jag ta mig igenom Dödens Zon 22 km trail den 4/11.

Nu väntar lite frukost innan ett cykelpass med Åsa och en vän!

Skapa dig en bra dag 🍀☀️

/ Sofie

 

Läs Mer

När det oväntande kommer emellan.

För två helger sedan var det Ångaloppet swimrun. Lördagen tjoade vi runt familjeloppets korta barna med våra barn och vi log och skrattade. Så kul att göra något sånt här ihop och ihop med barnen. Att få dela och göra något på samma gång.
På söndagen skulle jag simspringa runt Ångaloppet med Ulrika, en tjej som jag bara skrivit med på FB.
När vi började springa så kände jag kroppen var lite trött, men det brukar ta ca 5km för den att vakna till och vilja tuffa på framåt. Första simmet kändes skönt, svalkande och härligt att få veva igång armarna. Sprang en bit och sen ner i vattnet igen. Men det kändes som att ta sig fram i sirap, kroppen ville inte, det fanns ingen kraft eller ork i mej. Som en zombie tog jag mig upp och kände att energin försvann. Kramade om Ulrika och sa- jag mår inget bra alls, min kroppen har tappat orken och energin. Drog i mej två gels och hoppades det skulle hjälpa. Ville fortsätta och det gjorde vi fast i mycket långsamt tempo. Simningen kan vara tuff om man är trött, men vattnet var ganska stilla och jag kände mig trygg i vattnet och långsamt veva mig framåt de 22 simningarna som var kvar och springa sakta de ca 15 km som var kvar på land.
Ulrika hoppade som gasell i skogen och hann stanna och titta på den vackra utsikten och plocka både hallon och blåbär i väntan på mej som gick-små joggade -gick fram på de små stigarna. Om inte det var nog vrickade jag till min fot där i skogen. Så den lilla fart jag kunde få till var nu nästan borta. Drack och stoppade i mej energi vid varje depå och hoppades att kroppen skulle få lite bränsle, vid depån längst ute till havs la jag mej ner och vilade några minuter. En funktionär bjöd mej på sitt egna kaffe – den varma svarta drycken ur temosmuggen var gudagott ska ni veta. Men kroppen vaknade inte till nu heller, fast själen var glad och nöjd. Ulrika och glatt sprang lätt och glad bredvid mej, utsikten, naturen och alla fina människor omkring. Vi tog oss in i mål iaf ett par timmar senare.
Jag hade tänkt att helgen efter Ånga, ha med mig familjen till Sala och att jag skulle köra Sala silvermannen medeldistans-trilopp, med de som min hejarklack. Helgen blev oväntat en helg hemma och jag får börjar träna upp vrickfoten.

Den här helgen var min sambo Claes och jag ner till Orust på en paddelträffshelg. Vi såg framemot att paddla, leksurfa i lite vågor, träffa paddelvännerna. I torsdags em packade vi snabbt bilen och for vi ner och slog upp tältet i mörkret. Kröp ner i sovsäcken för att på fredag morgon få vakna i ett tält. Så härligt.
Fredag fm så paddlade vi ut i det härliga blå och det blev lite rockhoppning för några och lite surf för andra och paddling i solen tebax mot campingen. På väg dit stannade vi vid hamnen och köpte färska räkor. Vad härligt allt kändes.
På lördagen tänkte vi leksurfa lite och öva på räddning i lite stökigt vatten och några på rollning. Vi paddlade ut och ett kort stopp vid champangeviken med lite lek i höga vågor för några som ville. Leken tog ett snabbt slut då Claes fick en bakåtsurf med kajajen av en stor våg som drog honom bakåt och kajaken for runt, i sitt försök att rolla upp kom en undervattensvåg och slog hans kropp mot en sten. Han drog sig ur kajaken och fick hjälp igen. Det gjorde lite ont, och han kände att något inte var helt ok, så han paddlade in i land, där flera kollade honom och man konstaterade att det troligt var revbenen som brutits av smällen. Efter en värktablett fick han sätta sig i kajaken igen. Claes och jag sa hejdå till våra paddelvännet och jag bogserade honom tebax mot campingen, där det blev att packa ihop lite tidigare än väntat och åka hemåt.
En helhelg med paddling och härligt häng med härliga paddelvänner blev oväntat en avbruten helg och sjukskrivning för Claes.

Allt kan vända snabbt. Men det gäller att se det man faktiskt har.
Vrickade fötter blir bra och starka igen, revben läker ihop igen.
Solen skiner ute och jag ska nu ta tag i att tvätta kajaker från saltstänk och sand. Packa ur bilen och tvätta lite kläder. Kram på er.

Läs Mer

En del kallar det karma….

Tidigt i somras så deltog jag i en tävling på fb för Seat  Sverige. Jag svarade på angivna frågor och motiverade varför just JAG skulle få vinna denna tävling.  Om jag minns rätt så resonerade mina tankar följande ( jag hade ju gips just då). Tävlingen gick nämligen ut på att vinna valfri start under Lidingöhelgen. Och jag tänkte att även om 30 km inte kommer att fungera så kanske 1 mil dvs Rosabandetloppet som även är en del i tjejklassikern kan passa.  Sprang det loppet förra året. Jag och Karins backe och abborrbacken har ännu inte glömt varandra….

I allafall så öppnade jag min mail igår morse, tidigt. Lite halvvaken kämpade jag med kaffet i handen halvliggandes i sängen. Det är tufft att börja jobba och få rutiner igen. Läser lite snabbt ”grattis du är vår första-pris-vinnare”. Kul tänkte jag, kul skämt. Men det va inget skämt. Jag hade alltså vunnit min önskade start, för mig och en vän. Dessutom 2 hotellnätter och att få förvalta nya Seat Ibiza från fredag till söndag….dessutom ytterligare 4 starter att dela ut pga mitt engagemang i barncancerfrågor..jag förstod verkligen inget. Hur kunde just jag vinna av alla tävlande?

Mina tankar gick på högvarv. Klart min Åsa är given att dela denna helg med mig. Hon och jag har delat allt engagemang i dessa frågor. Hon och jag har packat upp väskor, trampat i uppförsbackar och nedförsbackar inom flera områden. Livets bergodalbana helt enkelt. Två platser har jag redan skänkt. En till en nyfunnen vän på RideOfHope. Givet, en som oxå brinner för välgörenhet ❤️

Det här resulterade i att jag återigen tvingade mig ut på en löptur. Säsongens andra pass skulle genomföras. Foten känns ok. Den känns, men jag hade nog inte räknat med annat. 4 km på elljusspåret med min äldsta dotter. Väl hemma mötte jag näst yngsta som stod och stampade med cykeln och ville ut. Hedda fick en cyclocross i somras och är redo att påbörja sin karriär 😉. Dagen började i chock. Som gick över i rus och sedan tacksamhet och lycka.

Jag har aldrig gett upp., aldrig slutat tro att det lilla jag gör kan göra mycket. Det handlar återigen om att våga!

God fredag / Sofie

Läs Mer

Nya mål, nu är det parterapi som gäller!

Nu har det gått ca 2 veckor sedan vi kom hem från Stockholm och Hagaparken. En hel del cykelturer har jag hunnit med sen dess. Det tog 3 dagar innan jag satte mig på cykeln igen. Hade den varit klar tidigare från servicen hade jag nog varit ännu snabbare ut. Innan så tänkte jag att jag förmodligen skulle ställa undan cykeln efter resan. Men så fel jag hade. Den har snarare skapat en mersmak och jag inser verkligen hur stark den gjort mig på många plan. Nu funderar jag på vad som ska komma att bli min nästa utmaning. Mycket hänger iofs på foten och vad den mäktar med. Hoppas att min rehab fortlöper så att jag snart kan börja löpa lite igen. Jag hittade löpningen förra sommaren i samband med att jag gjorde min tjejklassiker. Så efter Vansbro tjejsim va det dags. Jag såg verkligen löpningen som en större utmaning än skidorna, men ack vad jag bedrog mig. Jag skulle börja lite lätt va tanken. Här i Flen har vi en runda som passerar Stenhammars slott, Lidarondan. Den är 7 km. Jag tänkte att det var nog lagom att börja med, hur jag tänkte frågar jag mig ännu idag. Trots att Åsa hade ett förmanings tal om att jag skulle ta det ytterst lugnt och låta kroppen vänja sig med kortare sträckor först. Redan där och då var jag beredd på att ställa in Rosa bandet Loppet som milen i Lidingö kallas. Jag bestämde mig för att fortsätta och jag fann en ny kärlek gällande motion, jag fann löpningen. Vi behövde bara tid för varandra, inte skynda på som jag gjorde. Det är väl egentligen lite som i början av ett förhållande. Man är ivrig, vill ses jämt, offrar allt och ser just bara tjusningen.” Skynda långsamt Sofie så kommer uthållighet och farten vartefter”jag rabblade det gång på gång. Det jag inte visste var att vi skulle behöva ta en paus i förhållandet, då min fot gav vika. Den kanske krasst sett va less på alla mina upptåg och fick nog. Eller så var det enbart min klantighet som satte mig på spel. Just nu går vi som sagt i parterapi. Vi ska lära känna varandra igen, jag och min fot. Den ska matcha ihop med vänster och tillsammans ska vi återigen få uppleva en passion. Som jag längtar….för i november gäller det, då ska vi stå på startlinjen av Dödens Zon, 22 km trail på Kullahalvön.

Jag fullkomligt älskar löpning, jag älskar att ha ett mål. Jag har många nya men just nu är det 4 november som står i fokus. Tack kroppen för att du är fantastisk, du levererar varje dag <3

// Sofie

 

Läs Mer

Resan för livet

Att börja jobba direkt efter en sådan resa som vi gjort är både positivt och negativt. Tomheten blir inte lika påtaglig när man kastas in i jobbet direkt. Vilket jag gjorde, började jobba kl 7 måndag morgon.
Att umgås och cykla i nio dagar tillsammans mot samma mål, att göra något för några andra, skapar en speciell känsla hos alla. Man umgås i vått och torrt.

Sofie och jag som under hela resan delade rum, saker som sprids runt på hotell rummen. Kläder som tvättas så gott det går och hängs upp på tork. Blöta skor som man hoppas ska torka med hjälp av en skotork under natten. Mitt i allt det är vi, två lite trötta avsminkade varelser som längtar till att få trampa vidare med vinden i ansiktet ihop med de andra.
Under hela resan blev vi inte ens lite små irriterade på varandra.
Något som vi reflekterade över dagen efter vi kom hem, att vi hållit sams hela resan.

Man upplever och tar in så mycket under resans gång, att det kommer en massa tankar och känslor över en dagarna efter man kommit hem.

Som när vi startade utanför sjukhuset där familjen satt i fönstret och tittade på oss. Sanningen är där, barn som kämpar med något inte barn ska behöva få drabbats av.
När de klarat fighten mot cancern, kan kroppen ha fått skador för livet som de måste fortsätta kämpa med livet ut.

Barncancerfonden fortsätter att forska och göra skillnad för barnen och deras familjer. Vi forsätter att vilja göra skillnad.
Någon som känner att man vill vara med nästa år på Ride of Hope, så finns länken här att göra en intresse anmälan på. Man måste inte cykla hela ca 140 mil. Man kan cykla delsträckor, halv Vättern, Vätternrundan eller varför inte en citycykling i en stad Ride of Hope cyklar till.

https://www3.barncancerfonden.se/engagera-dig/event/ride-of-hope/vill-du-cykla-med-ride-of-hope-2018/

Vi hoppas ni vill fortsätta följa oss här och inspireras att hänga med på något event eller på något sätt bidraga till att göra skillnad.

Läs Mer

Just idag är jag stark…

Inför RideOfHope fick vi deltagare norr/söder möjlighet att skapa en spellista. Den fylldes på ganska snabbt, en salig röra av musik men i stort sett med samma syfte. Den handlar mycket om livet. En del piggade upp, en del fick mig att känna sorg. Oftast så väljer man musik efter dagsform och känsla, i varje fall jag.

På förmiddagen idag  på väg till Eskilstuna kom jag att tänka på ”just idag är jag stark”. Jag startade Spotify och lät låten rulla igång. Men jag var inte så stark. Den här låten har fått en ny innebörd. Den spelades oftast under RideOfHopes portal innan start, där vi stod med blandade känslor. På vår första start vid Barnsjukhuset i Lund skymtade små huvuden i fönsterna. Bredvid en mamma, pappa o sköterska. En liten dov vinkning kunde ses. Tanken slog mig, jag är stark, du kanske är svag, det är för dig jag cyklar idag. Tårarna rullar ner för mina kinder. Jag upplever en enorm tomhet. Att skiljas från en så stark upplevelse som vi fått vara med om. Säkert inte många som förstår hur vi kunde genomföra den här veckan, men den behövs inte förstås, det vi behöver är stöd. Nu så här dagarna efter speciellt. Känslan som kommer är märklig. Jag har inte minst någon, men jag har däremot mist en upplevelse och samtidigt skapat mig ett minne. En riktig krock. Men i tanken sitter jag kvar på cykeln, igår skrek jag möte i en kurva när jag körde bil, likaså varnade för grus på vägen. Längtar efter att få trampa igång benen igen. Undrar hur det känns att cykla här omkring den mer normala turen på 6-10 mil? På torsdag är det dags, då cykeln just nu är på service och lagning av växel.

Nu ska jag luta mig tillbaka en stund, känna doften av Scandic hotells granola från köket,  var tvungen att göra en egen då den verkligen föll mig i smaken. Så varje morgon kan jag nu påminnas om mitt äventyr. Helt otroligt hur vi med våra sinnen kan förlänga en känsla.

Nu till nått helt annat. Åsa och jag kände att vi inte  riktigt var klara här med blogg och engagemang. Så vi kommer att låta bloggen leva vidare ett tag. Vi tar nya tag, vi kommer arrangera Run of Hope 7/10-2017 i Malmköping. Ett springlopp som passar hela familjen, dvs olika distanser. Vill du göra skillnad med oss? Mer information kommer löpande.

Nu fortsätter vi att kämpa för livet, det mest värdefulla vi har ❤️

Kram Sofie

 

Läs Mer

Resan är nu över, men inte utrotningen av barncancer.

Oj, vet inte hur jag ska känna, tänka eller tycka. 9 dagar är över, 9 dagar med en ”ny” familj, 9 dagar med risifrutti, bullar, mackor, bars och energidryck. Men även 9 dagar med kramar , samhörighet, stinkande kläder och slit. Just nu är bubblan på väg att brista. Jag hörde talas om depp, saknad och tomhet. Nu är jag där, samtidigt som jag är glad att jag nu är hemma. Jag fick komma hem, det får inte alla. En del spenderar sina dagar på sjukhus. Vi spenderade 9 dagar på sadeln genom södra Sverige för dem som behöver oss.

Morgonen började som vanligt med trötta svullna ögon. Gårdagens vätskeintag gör sig påmind. Kroppen kämpar dygnet runt för att orka prestera. Sista morgonen med en superfrukost, sista morgonen med de där fina vännerna som vi delat så mycket med. Blir varm inombords när jag tänker på hur fantastiskt det är att vi är där av samma anledning.

Nu är det dags, väskan packas för sista gången, medevids ”rumpräddaren” ska på sin plats. Ja det är ett nödvändigt ont att hjälpa kroppen på traven i detta läge. Cykeln ska få lite kärlek, gruppfoton ska tas, musiken under portalen spelar oss i stämning, allvarsamt som känslosamt. Första gruppen far iväg, som vi sen vet att vi ska träffa för sista gången i första depån. Efter 56 km är vi där, motvilligt en mugg blåbärssoppa, motvilligt…ja det är den känslan som uppstår. Regnet hänger i luften, på något vis gråter himlen med oss. Sista etappen bjuder på strul. Kedjor som hoppar och mina växlar som ger upp. Är det tillfället? Eller är det för att njuta en smula extra? Hade mina växlar inte velat samarbeta alls hade jag gått i mål till fots. Jag som kämpat lika tappert som alla andra för att få uppleva känslan.

Vi kom dit…vi möts av min familj, med en skylt där det bl.a. står ”ni klarade det”. Ja, vi klarade det. Tankarna faller tillbaka en stund, tänk om det vore så himla enkelt att besegra cancer? Att cykla lite? Nu är ju inte så fallet. Vi låter ändå glädjetårarna trilla, vi kramas till höger och vänster. Vi får rosor, lite bubbel och annat av min familj, mycket uppskattat!

Men det tar inte slut här, även om vi nu gjort en stor insats till forskningen så räcker det inte, vi måste  fortsätta kämpa, fortsätta hjälpa dem vi kan hjälpa, fortsätta att engagera oss. Dessa 133 knappa mil är INGET  i jämförelse med vad ett barn  som insjuknar i cancer utsätts för.

Fortsätta kämpa, ha alltid en kram till övers, ge av ditt friska jag till den som behöver det. Nästa gång kan det vara du eller någon i din närhet.

Jag vill avsluta med att säga TACK till min fina vän Åsa som delat dessa dagar med mig ❤️

Våga göra det vi gjorde, våga utmana dig själv. Jag är så oerhört imponerad av min kropp/fot som fixade det här!

TACK till er alla som bidragit under denna resa, veckan har varit magisk!

#80procenträckerinte

Kram Sofie

 

 

Läs Mer

Sista kvällen med gänget

Uppsala och ceremoni
Då har vi kommit till Uppsala och det är sista kvällen som vi har tillsammans.
En tjej, Sofia, som jag lärt känna på ett skidläger kom igår och cyklade med oss från Västerås till Uppsala.
Turen hit var etappernas kortaste och det kändes lite konstigt i benen att bara cykla ca 10 mil. Men sista milen kom regnet igen. Väl framme i Uppsala böta och lite kalla, bestämde Sofia och jag oss för att ta en bastu. Det var skönt för kroppen att sitta en stund och bli genom varm.
På kvällen var det en ceremoni för alla som cyklat och det blev många känslor på många sätt.
Vi har blivit som en liten familj som trampat oss fram ihop för en fin och bra sak tillsammans.
Vi har gjort skillnad tillsammans och det känns väldigt härligt.

Läs Mer