Den där vännen som inte växer på träd

Direkt när jag fick beskedet om hur min sommar skulle se ut så började ju mina tankar gå på högvarv. Ni vet när det där man verkligen längtat efter kan sväva i fara. Att jag vill cykla nästan 140 mil genom Sveriges landsbygd, att jag vill färdas över gröna ängar, att jag vill känna gemenskap med likasinnade. Jag längtar att få ta på mig min fina Ride of Hope-tröja och uppleva en känsla av att vara ett team. Jag vill göra någon glad, vill ge en del av mig själv till någon som behöver det där extra. För mig är det vackert.

Igår besökte jag jobbet, vilken boost. Att mötas av leenden o kramar av kollegor o elever på Europaskolan malma kändes härligt. Elever som egentligen kanske inte pratar så mycket annars stannade upp o frågade vad jag gjort. Hade min son med mig som chaufför, han uttryckte sedan, ” mamma vilka mysiga kollegor du verkar ha”. Ja kunde bara instämma. Igår va det jag som fick det där lilla extra.

Nu till min Åsa, vännen som delar glädje o sorg, vännen som stöttar mig, kommer med lunch, liljekonvaljer, som skrattar så där som bara hon kan. Sen jag träffade henne har jag mer o mer förstått att i hennes värld är inget omöjligt. Igår började jag surra om tandemcykel, fick tipset av kollega, det va inte så dumt! Rätt va det va så hade vi krokar ute på olika sidor på Facebook..och vi har napp redan. Jag trodde först att Åsa kanske skulle tveka på min idé. Men istället så är hon mer positiv än jag vågat tro. ”Jag trampar, du kan sitta bakom o vissla, jag tar dig igenom den här resan”. Vi har en plan B och det är fantastiskt. Jag har en vän som verkligen gör allt för att vi ska göra det här tillsammans.

Jag fick oxå erbjudande om att vara funktionär med Ride of Hope på Vätternrundan. Bara jag kan få byta till ett lättare gips så kanske det går ☺️

Nästa inlägg hoppas jag kommer från Åsa, farandes över ängarna på sin Cannondale, aldrig ska jag sluta att glädjas med dig!

/ Sofie

Läs Mer

Vackra Kroatien, i lycka & olycka!

Tisdagen den 23/5 va det dags, träningsresan till Brela skulle träda i kraft. Jag kunde nog inte föreställa mig på hur vackert det är där. Lite nervös för att flyga, men det gick som på räls, till och med smidigare än så. Vi fick dessutom en väl guidad busstur från Zadar på 2.5 h. En kvinna från Kroatien som underhöll oss med en otroligt bra o rolig svenska, ja vi fick skratta 😉. Hon berättade om platsen, det vi borde se, saker som är bra att veta. Väl framme i sen timme i 20 grader var vi nyfikna att få vakna upp på Hotel Blue Soline för att se vart vi egentligen hade hamnat.

Mötte morgonen med soluppgång över de fantastiska bergen, på piren väntade dagens första pass, Yoga sen pilates och cirkelträning. Delfinerna hade just haft morgongympa de med i form av uppvisning. Efter väntade en riktigt härlig frukost o laddning inför dagens kommande pass. Hann klämma in en 5 km löptur längs stranden. Jag hade svårt att spring utan ville stanna o ta in omgivningen, som var otroligt mäktig. Nyper mig lite i armen o känner att jag är där. Det blåa vattnet, de vita stenarna, de höga bergen i takt med lugnet. Det va som vi fick berättat, ingen stress, ingen press. Vi besökte en kväll en restaurang uppe i berget, vi njöt av god mat.

Dagarna fortlöpte liknade, god mat, träning, trevliga människor, harmoni och ett lugn. I fredags så valde  jag och några tjejer att stanna kvar på stranden istället för en vandring  genom Baska Voda till Markarska. Vi tränade som vanligt på morgonen och tog ett pass Aqua core till lunch. Efteråt så bestämde vi oss för att ses på stranden. Då händer det, det som ska få mig att tänka om. Jag sätter foten fel på ett trappsteg och den viker den sig nedför steget, iklädd Flip-flops. Jag känner att det inte blev bra, foten svullnar fort. Får is o linda. Jag gråter. Jag tänker på sommaren, på det jag har framför mig. Tankarna snurrar, hoppas det är en stukning. Får låna kryckor på hotellet, läkaren hade en ledig dag. Jag blir liggandes i högläge och hör hur Brelas dans-mix ekar från piren. Personalen hade serverat drinkar efteråt, bjudit på tilltugg. Känner hur glada de är över att Just vi är där!

Hemresan gick bra, men haltar o svullnar. Uppsöker akuten igår morse, får besked om en fraktur o gips 6 veckor är ett faktum. Det är nu det börjar, hjärngympa och goda tankar. Vättern och Vansbro finns kvar till nästa år, nu siktar jag till min resa med Ride of hope. Tårarna har trillat klart o jag måste förstå att jag kommer bli bra, det handlar bara om mig själv. Tänker på dem som kämpar dagligen. Vad är då 6 veckor av mitt liv?

Jag har upplevt något vackert, hann njuta o vila upp mig även om det inte slutade enligt förväntan. Jag har nu antagit utmaningen som kroppen delade ut, dvs att acceptera. Har goda hejarop, har fina vänner, fin stöttning av mina nära. Jag måste se det jag har nu inte det jag kunnat ha.

Bär det turkosa armbandet ett tag framöver, där det påminner mig om Anki Adventure. För vilket äventyr det blev! Tack alla ni som stöttade under resans gång, hoppas ni läser det här. Tack Anki för en otroligt väl ordnad resa, jag kopplade bort hjärna ett par dagar. Tack mamma som bjöd med mig till denna plats. Tack personalen för all gästvänlighet.  Framför allt ett tack till min kropp, du kan läka, bli som förr och hänga med på nya härliga upptåg. Nästa år besöker jag åter Brela, med enbart lycka ❤️

Nu väntar vila & rehab, och det är oxå en god träning ☺️

Vi ses snart igen, jag är hoppfull!

/ Sofie

Läs Mer

Yngaren Runt

Idag var tanken att Sofie och jag skulle cykla tillsammans i våra nya fina Ride Of Hope-tröjor Yngaren Runt Delux 150 km.
Nu blev det inte så.
På akuten låg Sofie för att undersöka sin fot som hon gjort illa.
Jag åkte själv till starten för att cykla Yngaren Runt Classic 100km istället. Satt i bilen och tänkte på Sofie och hennes fot och hoppades innerligt att det bara var en stukning. Fastspänd på biltaket stod min cykel med lite växlar som inte kändes helt 100. Men kanske kan fråga någon om hjälp eller cykla på ändå.

När jag hämtade min nummerlapp fanns Hagacykel på plats och erbjöd att justera växlar och bromsar gratis. Passade mig perfekt.
De justerade växlarna och förklarade bra och kortfattat lite kring växeljustering.
Tack Hagacykel i Nyköping för fin fin service!

Sen vid starten sprang jag på Nathalie, en tjej jag lärde känna förra året på ett skidläger. Så kul att träffa på henne och prata en stund. Det visade sig att hon också skulle också cykla Classic sträckan.
Vi gjorde sällskap i början, sen cyklade hon upp bredvid mig och sa att hon tänkte cykla lite lugnare i motvinden och värmen.
Trampade på ensam framåt, tankar på alla som kämpar med så mycket kom över mej.
Alla barn som drabbats av cancer som kämpar varje dag, varje minut. Mina tramptag i motvinden kändes mycket lättare. Hoppas de jag möter på min väg ser vad som står på min tröja och tänker på att de också kan göra skillnad, på sitt sätt för någon.

Första depån vid 45 km stanna eller fortsätta trampa? Funderar lite, sen tänker jag på hur gott det är med saltgurka och bestämmer mig för att stanna. Lite saltgurka och saft sen upp på tramporna igen.
När ska vinden vända och blåsa mig i ryggen? Jag cyklade med Sofie med mej i tanken och låtsades att hon låg där bakom mej och hörde henne namnge de värsta backarna som bara hon kan. Log för mej själv och kämpade på uppför.
Vilka vackra vidder cyklade jag förbi på min väg framåt, dessa solgula rapsfält, skogen som doftade av sommar och sjön Yngaren som låg där så inbjudande härligt blå.

Vid strax efter 70 km fick jag lite känning i ryggen och stannade till för att bara sträcka den lite bakåt. Så skönt och det gav lite ny energi i kroppen.
När banan vek av in mot en mindre väg kom en kille i kapp mej.
Vi gjorde sällskap mot Stigtomta och sista depån och sen 20 km kvar på vår tur idag.
Backigt, upp och ner på en liten slingrande väg. Sidvind, motvind och var det en uns av vind i ryggen? Eller var det inbillning?
Dessa oväntnade möten, man cyklar ikapp någon eller blir ikapp cyklad, man pratar lite och ingen känner att man måste hålla igång en konversation. Tystnad gör liksom inget när man cyklar ihop. Kanske gör man sällskap eller så skiljs man åt efter stund. Vi trampade iallafall på i samma tempo och väl i Stigtomta blev det ett par saltgurkor till och påfyllning av saft i cykelflaskan. Träffade på en kille Sofie cyklat med och som vi cyklade Yngaren Runt med förra året. Han skulle också trampa på från depån de sista 2 milen mot mål när jag och den andra killen tänkte ge oss i väg, så vi gjorde sällskap alla tre en stund, men så upptäckte jag att vi bara var två igen. Killen jag trampade med till Stigtomta var med, den andra killen hade tappat.
Solen sken, vindarna fläktade varmt och målet var snart inom räckhåll.

Skönt att ha någon att hålla tempot med. Att inte falla ner i tempo och tappa orken sista biten.

Väl i mål fick man den obligatoriska medaljen samt att det här loppet bjöd på lite extra lyx. Grillat -Korv och hamburgare. Den godaste hamburgaren för i år intogs med god aptit i gräset vid mål vid Svalsta skola i Nyköping med en klarblå himmel över mej och min cykel som också pustade ut bredvid mig.

Öppnade min mobil och såg meddelandet från Sofie.
Ögonen tårades lite. Hennes fot såg inget bra ut… det var ingen stukning.

Läs Mer

Med kepsarna på svaj på lilla Åloppet.

Idag åkte jag, Åsa, med min yngsta dotter Isabell och Sofies näst yngsta dotter Hedda, till Eskilstuna för att springa lilla  Åloppet. Det var varmt i solen men lite kyligare vindar kändes när vi steg ur bilen och gick mot Fristadstorget för att anmäla dem. Jag som sagt till min lilla att springa i shorts, skulle hon frysa?

Det var lite rörigt med informationen vid startområdet. Men de stod på startlinjen förväntansfulla, en stund innan med de andra barnen. När startskottet gick av så sprang de iväg i full fart. Och jag tog mej mot målet för att ta emot de två kämparna. In i mål kom de med glada miner och med deras nya fina Ride of Hope kepsar på huvudet. Sen fick de den efterlängtade medaljen, solen sken och glada rop hördes i luften. Min flicka frös som tur var inte.

Vi åkte hemåt nöjda och de med sikte på ett nytt lopp tillsammans. Jag hörde prat från baksätet om att de skulle springa KK-joggen ihop senare i sommar.

Det är något speciellt med att vara med på ett lopp, ofta ger det mersmak 🙂

Läs Mer

Vi åkte på turné!

Gårdagen spenderade vi i trakterna kring Nykvarn. Med bilen lastad och lättare energi packad så styrde vi mot Taxinge slott. Vi hade bestämt en träff med en vän från Stockholm, för att mötas upp på en runda. Gps:n va inmatad på en 9-milstur på fina mindre vägar. Det började bra när den visade oss fel håll. Nåja, vi trampade på glada i hågen, kände att våren äntligen visade upp sig, rapsfälten stod i blom som ett gult vackert hav. Energin va på topp. Solen värmde på de bara armarna. Ansiktet ordentligt insmort, vi visste att den skulle ta. Vi susade fram på mestadels mindre vägar, vattnet glittrade o känslan av ett dopp infann sig. Vi lyckades köra fel, vår elektroniska vägvisare spelade oss ett spratt. En lite omväg på 1.5 mil. Väl tillbaka i Nykvarn fick vi fråga om sista biten till Taxinge slott. Vi avslutade med en god fika, vilket vi inte va ensamma om. Igår levde verkligen folket upp, sol, en känsla av lördag, en känsla av sommar. Vintern har nu släppt sitt tunga grepp och vi lever på nytt, vi har en fantastisk tid framför oss nu!

Vi trampade ihop 10 mil, lite starkare, mer erfarna, fler skratt rikare o vi ser ännu mer framemot mot vår resa genom halva Sverige.

Vi ses snart igen!

 

Läs Mer