Välgörenhet!

Tisdagen inleddes med en tidig fika. Åsa och jag träffade en av våra sponsorer till RideOfHope. Direkt när den första artikel kom ut så blev vi kontaktade gällande sponsring. Ett företag som vill låta våra ben trampa även för dem i sommar. Det är väl fantastiskt! Så idag hade vi bestämt en träff. Trevligt att få sitta ner o berätta hur vår resa ska gå till, rent praktiskt iaf. Hur kropp och känslor reagerar vet vi ju inte än. Vi båda kände omgående vilket stöd vi fick, det taggar oss ännu mer. För vad är det som driver oss? Vad gör att vi spenderar 8 dagar på cykel mitt i den svenska högsommaren. Då när människan i regel är som mest avkopplad på hela året, den tiden vi laddar upp oss inför en lång höst. Höst ja, nej den får vänta, nu lever vi här och nu. Välgörenhet kan utföras hela året, när som helst och hur som helst. Det finns alltid alternativ som passar för alla. Har ni förresten följt Måns Möller och hans team på cykel från Sverige till Portugal? 29 dagar och 617 mil. De hade som mål att bli världens snabbaste. Trots bränderna som härjade i Portugal så lyckades de ta sig fram välbehållna och höll sin tidsplan. Syftet med denna resa var även att samla in pengar som ska gå till sommarläger, viggoklassikern och föreningar riktat till barn med olika diagnoser. Det är otroligt vad människan och kroppen kan utmana sig med. Samspelet av viljan och prestationen. Nu ligger det säkerligen en hel del med träning bakom, men för att tänka tanken krävs en stor vilja. Det här är verkligen något som inspirerar oss!

Tack Resultatreklam AB och Oxana Erixon för er fina sponsring! Vi ska se till att sprida den glädje på resan som ni gett oss genom att ge oss förtroendet att vara era förlängda ben ☺️

Nu äntligen välkomnar vi sommaren, med buller och bång ☀️

Besök gärna 👇🏼

https://m.facebook.com/resultatreklam/

// Sofie

Läs Mer

Helgens äventyr

Helg -två dagar att göra en massa härligheter i solen. Ja solsken hade SMHI lovat.

Lördagen blev en sväng till badet i Sparreholm, men det var mycket alger och räddningstjänsten var där och tog prover så vi hoppade att bada och åkte till Katrineholm istället. På vägen hämtade vi upp Sofies dotter Hedda som skulle hänga med oss hem och stanna till söndag fm.
Jag fick låna min kompis Majas två vackra araber, så med två hästtokiga små tjejer drog vi till stallet på eftermiddagen när insekterna inte var lika irriterande för hästarna.
Vilken avkoppling det är att pyssla med hästar och sen ge sig ut på en liten tur. Den här gången fick jag använda mina egna apostlahästar då jag gick/sprang bredvid.
Lördags kvällen avslutades med att bjuda min mamma på grillat hemma hos oss.
Hennes två små vovvar följde självklart med, till Isabells och Heddas förtjusning. Små hinder byggdes upp på gräsmattan sen blev det någon form av agilityträning i väntan på maten.
Söndagen kom och jag väckte två trötta tjejer. Hedda hämtades efter frukost, Sofie och familjen skulle åka till Sofies mammas sommarställe Trullholmen- ett riktigt paradis.
När Isabell ville åka iväg till en kompis, passade jag och sambon på att åka iväg och fika bara han och jag. Det blev en tur till Sigridslund, en gammal skola som fixats till och som nu är café och butik. Ett riktigt smultronställe när det gäller fik.
Har ni inte varit där så rekommenderar jag verkligen ett besök dit.
Sambon tog bilen hem och jag tog min vita MTB-cykel hemåt över Hornsund, Flen och vid Skebokvarn vek jag av och tog en liten väg hem genom skogen.
Ett bra avslut på en härlig helg.

Önskar alla en underbart bra måndag.
//Åsa

Läs Mer

Man är privilegierad

Tänk vilka möjligheter man har.
Det gäller bara att se att de finns där.
Bara en sådan sak att kunna cykla fram och tillbaka till jobbet.

I fredags när jag hoppade upp cykeln och klickade i pedalerna och trampade iväg var det inte mycket trafik. Stillheten och morgonluften. Alla dofter som man andas in, det nyslagna gräset, blomdoft när man susar förbi ängarna, hästdoften från hästarna som står i hagen där jag cyklar förbi. Jag piggnar till på ett härligt sätt och kommer till jobbet med energi och glädje.
När jag tar sig hem igen ett antal timmar senare är känslan och upplevelsen en annan. Mera trafik, folk som stressar för att komma hem.
Dofterna känns inte desamma, de är lite mera fadda och inte lika skiftande. Kan vara att jag själv inte tar in de på samma sätt när jag själv trampar hemåt.
Att man inte färdas lika fort framåt som instängd i en bil, gör att jag får andra intryck och annan känsla i kroppen. Mitt egna kroppstempo och friheten att uppleva det man passerar med alla sinnen är avstressande. Tankarna på jobbet får tid att tänkas klart och andra tankar får plats och tar plats.
Jag kommer hem mindre stressad och glad i kropp och själ och fylld av ny energi.

Ha en fin helg alla ni där ute.
/Åsa

Läs Mer

Ljusglimtar i vardagen!

Ny vecka, nya tag, nya möjligheter. Den har vi väl knappast hört förut. En vecka till passerad i livet, nya utmaningar o erfarenheter. Även om vi inte märker det, men vid vidare eftertanke så stöter vi på något nytt varje dag. En känsla, en händelse, en upplevelse eller glädje.

Igår fick jag ta emot sponsortröjor av Flens Kommun. Dessa cykeltröjor ska bäras i sommar. Vi kommer att variera oss med våra ROH-tröjor o Flens kommun, där vi hör hemma. Jag fick delta i planeringen gällande kommunens hälsovecka som går av stapeln V 39.  Anledningen till att jag var med är att Åsa och jag börjar planera nästa event, att simma 24 h för Barndiabetesfonden. Hur långt orkar vi simma tror ni? Allmänheten är välkomna att delta o bidra med en slant. Så, boka in fredagen den 22/9, ( vi tjuvstartar veckan),  Flens Simhall.  Vi simmar från kl 18 och hela natten, till lugn musik och nedsläckt hall så mycket som säkerheten tillåter. Utmana varandra, utmana andra företag. Häng på! Tillsammans kan vi göra skillnad. Mer om hela programmet gällande hälsoveckan kommer efter sommaren.

I övrigt rullar dagarna på. Försöker fokusera på goda tankar och läkande kost. Jag börjar bli som Åsa, drottning av Google. På nått vis ser jag äntligen en ände. Återbesök den 26/6. Har jag skött mig kanske jag kan ”släppas fri” då.

Är grymt taggad att få börja träna igen, grymt taggad att få skratta med min vän, grymt taggad för mjölksyra i benen o hemska kallsupar. I helgen går Vättern av stapeln, ja lite bitter är jag, men gläds med vännerna som ska ta sig runt 30 mil. De har ju oxå kämpat för det här!

Avslutar med att skriva det jag sa på min sons studenttal i fredags: Livet är nått som pågår varje dag, för livet pågår här och nu, oavsett vart vi befinner oss. Det gäller bara att försöka tackla det vi möter, alla dagar har nått nytt att erbjuda ☀️

/ Sofie

 

Läs Mer

Även vädret skiftar från timme till timme

Vädret är en sammanfattning över hur det är just nu, regn och sol, moln och åska och så lite solsken igen. Det är så det känns, glädje och hopp, nedstämdhet och ilska.
Det tar ett tag att ställa om planering och hitta lusten att träna.
Att peppa och hålla energinivåerna upp och inte sluta planera och inte sluta fundera på nya galenskaper.
Min kropp har även känts tung och trött en tid och jag saknar den där piggheten och lättheten.
Det har varit svårt att hitta viljan att ge sig ut och tankar på hur trist och jobbigt det är för Sofie att kämpa med sin fot.

Man blir medveten om hur en persons skada eller sjukdom påverkar så många.

Idag fick jag sällskap ut på en långsam lång löprunda. Min mammas ena hund följde glatt med mej ut. Det var härligt att ge sig ut utan tidstänk eller kilometer, stanna och se ut över sommaren. Passera sommarstugor som börjar bebos av dina ägare igen och hagar där korna ligger och idisslar i lugn och ro.
Långsamt jogga fram utan att stressa kroppen, utan att pulsen stiger nämnvärt. Bara vara här och nu med en liten hund bredvid sig och glatt springer utan tankar på vare sig det som varit eller på framtiden.

Livet är här och nu.

Sofies kloka ord kommer till mej – ”Skapa dej en bra dag”, jag skapade mig en bra löprunda och en bra dag.

Läs Mer

Återbesök och nytt tänk

Nu har det gått 13 dagar sen min olycka, 11 dagar med gips. Funderar på vad jag gjort i dessa dagar. Ärligt så vet jag inte exakt. Har däremot haft några besök, några utflykter med hjälp. Tack o lov för mina nära och kära. Vad gjorde jag utan er.

Igår va jag på återbesök hos ortopeden och röntgen. Det ser bra ut, men självklart hade jag hoppats på helt läkt, vilket iofs är omöjligt. Jag fick möjlighet att ställa lite frågor o ville ju även där ha andra svar. Läkaren förstod nog ganska snabbt vad min vilja går för, dvs lite mer intensiv psykiskt än fysiskt. Jag längtar verkligen efter träning o rörelse. Det är en viktig del av min vardag, det är en stor del i mitt mående. Jag föddes i en kropp och då är det mitt ansvar att vårda den på bästa möjliga sett. Passade även på att ringa min sjukgymnast, jo några besök har det blivit under åren, en axel, en hamstring, rygg osv. Som tur är känner han mig bra o vet hur energisk jag är inför att komma igång. Så på måndag ska vi ses på gymmet och starta upp den fungerande delen av kroppen. Behöver få trampa lite med mitt friska ben, hålla bålen igång likaså armar. Att hoppa på kryckor känns mer skadligt än träning för hela kroppen. Igår vid gipsbytet så kunde jag verkligen se hur benet försvinner, hur musklerna påverkas fort. Lite skrämmande faktiskt att veta att jag ska gå på den här foten igen. Ser framemot vecka 27 och återbesök. Om allt ser bra ut då så är det sluthoppat!

Så till min vän Åsa, hon fortsätter med sin träning, fast hon känner sig som jag, lite halv. Vi hann liksom bli ett team på något vis. Nästa vecka har jag bett henne ta mig med till badet. Jag sitter gärna på en filt och ser när hon kämpar i vågorna. Att sedan få avsluta med en go-fika kan vara guld värt. Att glädjas med varandra är viktigt. Jag vet ju att jag snart är där igen!

Tack till alla er som visar omtanke, som frågar gällande RideOfHope. Jo, jag ska cykla, det är ännu min tanke till 100 %.

Låt solen skina på er, även när det regnar☀️

/ Sofie

Läs Mer

Hittade in i mål

Eftersom jag fick för mej och bestämde mig förra veckan att springa Stockholm Marathon, hade jag inte någon riktigt marathonträning bakom mig när jag skulle ställa mig på starten. Men jag kände att min kropp orkade uthållighetsmässigt och jag hade en plan.
Springa lugnt och stanna vid varje kontroll ta en mugg, gå och dricka sen springa igen, även om kroppen kändes pigg.

Igår förmiddag mötte jag upp Mark, en kompis som också skulle springa, på centralen sen åkte vi mot stadion för att byta om och fixa med nummerlappar och vila lite innan start.
Min vän Anna smsade mig och önskade oss båda lycka till och sa att hon skulle stå längs banan och heja på oss.
12.00 stack Mark iväg och 12.10 var det min tur. Så mycket folk, startskottet gick och folkmassan rörde sig knappt framåt, men snart släppte de och man kunde börja springa.
Jag höll mig till planen genom hela loppet. Redan efter 3km var det vätskekontroll, jag tog en mugg och gick och drack, för att sen lugnt springa vidare.
Efter ca 1 mil stod hon, Anna.
Vad glad jag blev hon sprang en bit bredvid och hejade. Vi ses nästa varv skrek jag med ny energi i kroppen och hon försvann i folkmassan.
Sen efter någon kilometer hörde en röst jag kände igen som skrek- Heja Åsa. Där stod Sofia en tjej jag lärt känna från ett skidläger, som en liten överraskning. Kul att hon såg mej bland alla andra tusen. Hon hejade på mej vid tre tillfällen till sen under vägen.

När det bara var 1 mil kvar så kändes det både bra men ändå lite sorgset.
Snart var ju allt liksom över.
Den lite svagt lutande backen upp mot Stadion blev lättare när man såg ingången till arenan, trots lite stumma ben. Sen när man kom in på arenan kändes det magiskt.
Där sprang jag, jag hade klarat min första Marathon. Vilken känsla.
Alla som satt på läktaren och hejade, man kände igen några som stått längst banan och hejat tidigare. Jag höll upp mina armar och jublade – Jag gjorde det!

Det är många tankar som far runt i skallen under tiden man springer de där 42,195 kilometrarna och många tankar efter.

Idag dagen efter så känns gårdagen i mina lår (ja, de är lite stela 😉 ), känslan och stämningen sitter kvar.
Det är en härlig och speciell stämning från starten in i mål.
All glädje, alla människor som står och hejar, glädjeropen, leenden och gemenskapen.
Det behövs i en värld som då och då dunklas i mörker.

/Åsa

Läs Mer

Ny utmaning

Om några timmar står jag där och ska ge mej iväg.

Fick ett infall och tänkte det vore väl skoj att springa Marathon sista gången innan banan läggs om. Inga tankar på att komma i mål på viss tid förutom att vara inne på Stadion innan 18.00 om inte kroppen säger ifrån- då bryter jag. Ta de sakta i starten och inte låta mig rusa med de som går ut hårt. Ska jogga fram och stanna vid varje kontroll, ta de lugnt och känna av kroppen.
Jag vill insupa all galen härlig stämning och glädjas åt att få möjligheten att springa vår huvudstads Marathon. Många som kanske tänkt tanken att springa runt där jag springer i dag, men av olika anledningar inte fått den möjligheten.

Om jag fixar det här och får medaljen om halsen ska jag ge en slant till barncancerfonden.
Skulle någon dom läser det här vilja göra det samma?
Ge en slant om man kommer in på stadion?
Det skulle vara en riktigt stor motivator där ute i dag, när de där tuffa kilometrarna kommer, att veta att tar jag mej i mål så ger det en liten peng extra till barncancerfonden.
Att få springa för några, få låta mina ben göra skillnad.

Ha en härlig dag och håll gärna ett par tummar för mej idag.
/Åsa

Läs Mer

Att blicka framåt

Igår hade jag bestämt att simma ute en stund, så fick det bli. Åkte ner till Sparreholmsbadet. Regnet som nyss öst ner, upphörde och solen började kika fram bakom de mörka molnen. Det är ju så det är, ljuset skingrar mörkret.
Lite konstig kändes det att åka ner för att simma själv, brukar alltid ha sällskap. Min sambo hade tänkt följa med i sin kajak men det kom annat emellan. Jag simmar aldrig långt ut själv med tanke på säkerheten, så jag plöjde fram mellan stranden och en bit framför det lilla hopptornet i våtdräkt och simboj.
Simma är lite som ett andningshål i vardagen. Ibland funderar man mycket när man stoppar ner huvudet under ytan och simmar på, ibland fokuserar man bara på tekniken och kör teknikövningar, ibland är det tvärtom man bara är. Det man blir inte störd av andra intryck runt omkring, man bara simmar på i sitt egna flow. Det kan bli som en typ av meditation.

Många funderingar och tankar och känslor har det varit sen Sofie ramlade, så det var extra skönt med ett litet simpass.

Men Sofie hon hittar på hon och ser ljuset i mörkret och greppar idéer när de kommer.
Hennes positivitet bara finns där, trots det som hänt. Hon söker lösningar och vägrar släppa hoppet. Det är Sofie i ett nötskal.
Tandemcykling – vem om inte hon skulle tänkt så. Vilken toppen plan -B.
Vi skrattar och diskuterar nya planer.

Något som mer gör oss båda väldigt glada, är alla ni som läser vår blogg och följer oss på instagram. Alla ni som önskar oss lycka till när man ses och hälsar krya på till Sofie.
Tack det värmer ska ni veta.
Kram till er alla 🙂

Läs Mer