Att uppleva en dröm bli verklighet

Vet inte hur jag ska börja det här inlägget.
Det har gått några dagar efter mitt lopp, Ironman 70.3 i Jönköping, mitt första stora triathlonlopp och fortfarande berörd av allt som jag upplevde i helgen.
Körde ett lite super mysigt och trevligt sprintlopp i Strängnäs i höstas som pingstkyrkan anordnat och vi var väl max 30 st. Där lyckades jag med prestationen där att både cykla lite fel och springa fel väg :D.

Så jag var lite nervös att cykla/springa fel, inte hitta mina påsar bland 2000 andra påsar och sen hänga tillbaka cykeln rätt.. hitta den på väg ut kände jag mej mer lugn med. Det skulle nog vara få cyklar kvar inne när det var dags för mej att irra dit.
Men jag kände mej inte alls nervös för det när söndagen väl kom sen.

Efter det obligatoriska racebriefen som förklarade alla regler och insåg jag att jag var ju verkligen inte ensam om att vara där första gången.
Och jag var ju där för att faktiskt uppleva en av mina drömmas mål inget annat.
När cykeln checkades in kände jag mej helt paff, där kom en lugn och go funktionär och bara tog hand om bara mej :-). Han visade mig min cykelplats och hjälpte mig med cykel, visade runt och förklarade och svarade på mina frågor.
När jag lämnade min cykel och påsar efter incheckningen kände jag mej helt lugn inför bytena. Allt var så logiskt och skulle jag få hjärnsläpp så var det ju bara att tjoa på hjälp.
Överallt fanns dessa änglar – funktionärerna. Både dagarna innan och under loppet och efter. Funktionärerna på alla dessa lopp är mina hjältar- de finns där för oss och gör det möjligt för oss alla kunna delta på alla dessa härliga lopp. Men tyvärr glöms de ofta bort i allt det andra.

Söndagen kom och jag lyckades få i mig lite frukost på hotellet. Ner mot cykeln och påsarna. Hänga på energidryck och mina energigodis på cykeln, kolla däcken och säga -Vi ses snart cykeln. Kolla påsarna en sista gång. Jodå allt hade jag lagt ner igår.
Sen var det bara att kränga på sig våtdräkten och gå mot starten. Simmade lite i kanalen innan start för att förbereda kroppen lite.
Jag njöt av min simtur på 1,9 km, när jag såg på de som simmade runt mej så tänkte jag
de flesta här upplever som jag -ett av sina livs äventyr.
Sen upp och springa upp på en rödmatta mot cykeln. Och vem som inte där i publiken – Jo Sofie :-). Vilken överraskning, jag blev så glad att jag blev tårögd, så in och ta cykelpåsen och kränga av våtdräkten, på med hjälm och hoppa i cykelskorna och bort mot ens tvåhjuliga vän. Nu min vän skulle vi ut på ett härligt äventyr.
Upp på cykeln och iväg mot 9 mils runda som började med nästan 3 mils lång uppförsbacke, men till och med backarna uppåt var härliga och vackra. Människorna längs vägen och den vackra naturen. Där mitt i min dröm cyklade jag ju och det var nästan så jag grät redan då.
Jag lyckades utan att ha tränat alls på att ta både vattenflaskor och gels i farten på cykeln. Jag hade inte ens tänkt på att vi inte skulle stanna vid depåerna. Jag skrek lite hest – jag har aldrig gjort det här innan. Det fixar du vi hjälper ju dej svarade tjejen med flaskan i handen och vips där var den i min hand.

Men så var det dags att ställa ifrån mej min trogna vän och ta på mej mina löparskor som skulle ta min kropp runt sjön 3 gånger och skrapa ihop den där halva marathon distansen på 21,1 km.
Med stappliga och stela ben började min kropp ta sig framåt, jag bad till mina ben – ingen kramp nu, lova mej det. Sakta sakta kändes det bättre. Här stod funktionärena igen med muggar och energi redo att langa just till mej och sen stod de längs banan och hejade oss framåt från sina platser och stationer. Deras pepp och rop gav energi och glädje.
Hälsade på änderna längs stranden och in i stan, där stod hon igen Sofie,vilken pepp att hon var där, tjoho vi skulle ses två ggr till, flera rop av alla andra människor som var ute för att heja fram oss. Vilken fest och jag fick första bandet runt armen, som indikerade att jag löpt ett varv på banan. Åh vilken känsla.
Ett varv till och det blå bandet satt nu på armen bredvid det gula.
Men så kom hjärnan i obalans i räkningen … jag är ju på tredje varvet nu och har två band … ska jag springa ett till med röda bandet runt handleden oxå? Då blir det väl fyra varv.. Nä, jag hade inte sett några springa med tre band runt handleden… men så var hjärnan i kapp efter en mugg vatten över huvudet. Jag får ju det tredje bandet strax innan målsträckan.
Jag tuffade sakta vidare med ett leende runt det sista varvet,fast kroppen nu var ganska trött. Sa- Hej då nu ser ni inte mej igen här och tack för all pepp, till ett par som ropat och hejat på mej varje varv. Vilken känsla det var att få sticka in handen igenom det röda bandet och sista bandet som hölls upp mot mej. Benen ville nog helst gå nu men kroppen var i glädjerus och där var den röda mattan som leder upp mot mål. Jag dansade runt och hoppade in av glädje in mot målet av en av mina drömmar.
I mål stod min fina vän Sofie och kramade om mej, tårarna rann av glädje. Hon hade åkt upp bara för att kunna stå där och ta emot mej.
Jag kommer alltid minnas dagarna i Jönköping den 7 -9 juli 2017 med glädje och värme i mitt hjärta.
Längtar redan att göra om det igen.
Någon gång gör jag det igen, nästa år är jag förhoppningsvis tillbaka till Jönköping men inte för att tävla själv utan för att heja fram någon annan 😉

Stor kram Åsa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *