Resan är nu över, men inte utrotningen av barncancer.

Oj, vet inte hur jag ska känna, tänka eller tycka. 9 dagar är över, 9 dagar med en ”ny” familj, 9 dagar med risifrutti, bullar, mackor, bars och energidryck. Men även 9 dagar med kramar , samhörighet, stinkande kläder och slit. Just nu är bubblan på väg att brista. Jag hörde talas om depp, saknad och tomhet. Nu är jag där, samtidigt som jag är glad att jag nu är hemma. Jag fick komma hem, det får inte alla. En del spenderar sina dagar på sjukhus. Vi spenderade 9 dagar på sadeln genom södra Sverige för dem som behöver oss.

Morgonen började som vanligt med trötta svullna ögon. Gårdagens vätskeintag gör sig påmind. Kroppen kämpar dygnet runt för att orka prestera. Sista morgonen med en superfrukost, sista morgonen med de där fina vännerna som vi delat så mycket med. Blir varm inombords när jag tänker på hur fantastiskt det är att vi är där av samma anledning.

Nu är det dags, väskan packas för sista gången, medevids ”rumpräddaren” ska på sin plats. Ja det är ett nödvändigt ont att hjälpa kroppen på traven i detta läge. Cykeln ska få lite kärlek, gruppfoton ska tas, musiken under portalen spelar oss i stämning, allvarsamt som känslosamt. Första gruppen far iväg, som vi sen vet att vi ska träffa för sista gången i första depån. Efter 56 km är vi där, motvilligt en mugg blåbärssoppa, motvilligt…ja det är den känslan som uppstår. Regnet hänger i luften, på något vis gråter himlen med oss. Sista etappen bjuder på strul. Kedjor som hoppar och mina växlar som ger upp. Är det tillfället? Eller är det för att njuta en smula extra? Hade mina växlar inte velat samarbeta alls hade jag gått i mål till fots. Jag som kämpat lika tappert som alla andra för att få uppleva känslan.

Vi kom dit…vi möts av min familj, med en skylt där det bl.a. står ”ni klarade det”. Ja, vi klarade det. Tankarna faller tillbaka en stund, tänk om det vore så himla enkelt att besegra cancer? Att cykla lite? Nu är ju inte så fallet. Vi låter ändå glädjetårarna trilla, vi kramas till höger och vänster. Vi får rosor, lite bubbel och annat av min familj, mycket uppskattat!

Men det tar inte slut här, även om vi nu gjort en stor insats till forskningen så räcker det inte, vi måste  fortsätta kämpa, fortsätta hjälpa dem vi kan hjälpa, fortsätta att engagera oss. Dessa 133 knappa mil är INGET  i jämförelse med vad ett barn  som insjuknar i cancer utsätts för.

Fortsätta kämpa, ha alltid en kram till övers, ge av ditt friska jag till den som behöver det. Nästa gång kan det vara du eller någon i din närhet.

Jag vill avsluta med att säga TACK till min fina vän Åsa som delat dessa dagar med mig ❤️

Våga göra det vi gjorde, våga utmana dig själv. Jag är så oerhört imponerad av min kropp/fot som fixade det här!

TACK till er alla som bidragit under denna resa, veckan har varit magisk!

#80procenträckerinte

Kram Sofie

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *