När det oväntande kommer emellan.

För två helger sedan var det Ångaloppet swimrun. Lördagen tjoade vi runt familjeloppets korta barna med våra barn och vi log och skrattade. Så kul att göra något sånt här ihop och ihop med barnen. Att få dela och göra något på samma gång.
På söndagen skulle jag simspringa runt Ångaloppet med Ulrika, en tjej som jag bara skrivit med på FB.
När vi började springa så kände jag kroppen var lite trött, men det brukar ta ca 5km för den att vakna till och vilja tuffa på framåt. Första simmet kändes skönt, svalkande och härligt att få veva igång armarna. Sprang en bit och sen ner i vattnet igen. Men det kändes som att ta sig fram i sirap, kroppen ville inte, det fanns ingen kraft eller ork i mej. Som en zombie tog jag mig upp och kände att energin försvann. Kramade om Ulrika och sa- jag mår inget bra alls, min kroppen har tappat orken och energin. Drog i mej två gels och hoppades det skulle hjälpa. Ville fortsätta och det gjorde vi fast i mycket långsamt tempo. Simningen kan vara tuff om man är trött, men vattnet var ganska stilla och jag kände mig trygg i vattnet och långsamt veva mig framåt de 22 simningarna som var kvar och springa sakta de ca 15 km som var kvar på land.
Ulrika hoppade som gasell i skogen och hann stanna och titta på den vackra utsikten och plocka både hallon och blåbär i väntan på mej som gick-små joggade -gick fram på de små stigarna. Om inte det var nog vrickade jag till min fot där i skogen. Så den lilla fart jag kunde få till var nu nästan borta. Drack och stoppade i mej energi vid varje depå och hoppades att kroppen skulle få lite bränsle, vid depån längst ute till havs la jag mej ner och vilade några minuter. En funktionär bjöd mej på sitt egna kaffe – den varma svarta drycken ur temosmuggen var gudagott ska ni veta. Men kroppen vaknade inte till nu heller, fast själen var glad och nöjd. Ulrika och glatt sprang lätt och glad bredvid mej, utsikten, naturen och alla fina människor omkring. Vi tog oss in i mål iaf ett par timmar senare.
Jag hade tänkt att helgen efter Ånga, ha med mig familjen till Sala och att jag skulle köra Sala silvermannen medeldistans-trilopp, med de som min hejarklack. Helgen blev oväntat en helg hemma och jag får börjar träna upp vrickfoten.

Den här helgen var min sambo Claes och jag ner till Orust på en paddelträffshelg. Vi såg framemot att paddla, leksurfa i lite vågor, träffa paddelvännerna. I torsdags em packade vi snabbt bilen och for vi ner och slog upp tältet i mörkret. Kröp ner i sovsäcken för att på fredag morgon få vakna i ett tält. Så härligt.
Fredag fm så paddlade vi ut i det härliga blå och det blev lite rockhoppning för några och lite surf för andra och paddling i solen tebax mot campingen. På väg dit stannade vi vid hamnen och köpte färska räkor. Vad härligt allt kändes.
På lördagen tänkte vi leksurfa lite och öva på räddning i lite stökigt vatten och några på rollning. Vi paddlade ut och ett kort stopp vid champangeviken med lite lek i höga vågor för några som ville. Leken tog ett snabbt slut då Claes fick en bakåtsurf med kajajen av en stor våg som drog honom bakåt och kajaken for runt, i sitt försök att rolla upp kom en undervattensvåg och slog hans kropp mot en sten. Han drog sig ur kajaken och fick hjälp igen. Det gjorde lite ont, och han kände att något inte var helt ok, så han paddlade in i land, där flera kollade honom och man konstaterade att det troligt var revbenen som brutits av smällen. Efter en värktablett fick han sätta sig i kajaken igen. Claes och jag sa hejdå till våra paddelvännet och jag bogserade honom tebax mot campingen, där det blev att packa ihop lite tidigare än väntat och åka hemåt.
En helhelg med paddling och härligt häng med härliga paddelvänner blev oväntat en avbruten helg och sjukskrivning för Claes.

Allt kan vända snabbt. Men det gäller att se det man faktiskt har.
Vrickade fötter blir bra och starka igen, revben läker ihop igen.
Solen skiner ute och jag ska nu ta tag i att tvätta kajaker från saltstänk och sand. Packa ur bilen och tvätta lite kläder. Kram på er.

Läs Mer

Resan för livet

Att börja jobba direkt efter en sådan resa som vi gjort är både positivt och negativt. Tomheten blir inte lika påtaglig när man kastas in i jobbet direkt. Vilket jag gjorde, började jobba kl 7 måndag morgon.
Att umgås och cykla i nio dagar tillsammans mot samma mål, att göra något för några andra, skapar en speciell känsla hos alla. Man umgås i vått och torrt.

Sofie och jag som under hela resan delade rum, saker som sprids runt på hotell rummen. Kläder som tvättas så gott det går och hängs upp på tork. Blöta skor som man hoppas ska torka med hjälp av en skotork under natten. Mitt i allt det är vi, två lite trötta avsminkade varelser som längtar till att få trampa vidare med vinden i ansiktet ihop med de andra.
Under hela resan blev vi inte ens lite små irriterade på varandra.
Något som vi reflekterade över dagen efter vi kom hem, att vi hållit sams hela resan.

Man upplever och tar in så mycket under resans gång, att det kommer en massa tankar och känslor över en dagarna efter man kommit hem.

Som när vi startade utanför sjukhuset där familjen satt i fönstret och tittade på oss. Sanningen är där, barn som kämpar med något inte barn ska behöva få drabbats av.
När de klarat fighten mot cancern, kan kroppen ha fått skador för livet som de måste fortsätta kämpa med livet ut.

Barncancerfonden fortsätter att forska och göra skillnad för barnen och deras familjer. Vi forsätter att vilja göra skillnad.
Någon som känner att man vill vara med nästa år på Ride of Hope, så finns länken här att göra en intresse anmälan på. Man måste inte cykla hela ca 140 mil. Man kan cykla delsträckor, halv Vättern, Vätternrundan eller varför inte en citycykling i en stad Ride of Hope cyklar till.

https://www3.barncancerfonden.se/engagera-dig/event/ride-of-hope/vill-du-cykla-med-ride-of-hope-2018/

Vi hoppas ni vill fortsätta följa oss här och inspireras att hänga med på något event eller på något sätt bidraga till att göra skillnad.

Läs Mer

Sista kvällen med gänget

Uppsala och ceremoni
Då har vi kommit till Uppsala och det är sista kvällen som vi har tillsammans.
En tjej, Sofia, som jag lärt känna på ett skidläger kom igår och cyklade med oss från Västerås till Uppsala.
Turen hit var etappernas kortaste och det kändes lite konstigt i benen att bara cykla ca 10 mil. Men sista milen kom regnet igen. Väl framme i Uppsala böta och lite kalla, bestämde Sofia och jag oss för att ta en bastu. Det var skönt för kroppen att sitta en stund och bli genom varm.
På kvällen var det en ceremoni för alla som cyklat och det blev många känslor på många sätt.
Vi har blivit som en liten familj som trampat oss fram ihop för en fin och bra sak tillsammans.
Vi har gjort skillnad tillsammans och det känns väldigt härligt.

Läs Mer

18 nya mil att trampa

Etapp Norrköping -Örebro ca 18 mil
Att sova på olika hotell och platser är inte så lätt och sömnen blir inte helt 100% bra.
När man vaknar känner man sig trött och lite sliten.
Det är lätt att samla på sig vatten i kroppen, så man är lite svullen i kroppen.
Man packar ihop och ger sig i väg. Efter ngr kilometer har kroppen vaknat till igen.
Idag var mina ben pigga och starka, vilken härlig känsla.
Men tyvärr är min högra hand inte helt bra. Min karpaltunnel som opererats två ggr, gör sig påmind igen. Smärtan hade kommit tillbaka och styrkan var borta. Kunde inte växla med högra handen sista milen på gårdagens etapp, men stora och lilla klingan som jag växlar med vänstra handen funkade iaf 🙂
Var rädd igår att handen inte skulle hålla hela vägen till Stockholm, vilket gav mej en mycket sorgsen känsla.
Googlade akupresur övningar som jag gjorde igår kväll innan jag somnade. Och i morse tejpade vår duktiga och rara sjuksyrra min hand och jag cyklade iväg med en grupp med 4 härliga andra Ride of Hopare, vi höll ett jämt och fint tempo hela vägen. Och handen höll och nu kommer den inte få ge upp innan vi kommer i mål.
Vid varje depå kom vår sjuksyrra och frågade hur handen kändes. Man känner sig väl omhändertagen och man bryr sig om varandra. En kram depån av en funktionär som frågar hur det går och säger att man ser stark ut är vad man behöver då och då under resans gång.
När vi kom fram idag var det en deltagare som erbjöd sig att massera spända axlar eller onda vader för de som ville. Jag tog emot erbjudandet och mina axlar kändes bättre efter 10 minuters knådning.

Visst är det härligt att bry sig om varandra, att känna att man gör något för några andra.

Hoppas ni som läser vår blogg vill göra skillnad för alla barn och vara med i kampen mot att inga barn ska drabbas av cancer.
Barncancerfondena arbete bidrar till forskning och vård för barn som drabbats av denna sjukdom.
En liten swishad peng betyder så mycket.
Märk din swish med Ride of Hope.

Kram från en trött men stark och glad Åsa

Läs Mer

Solsken rakt in i hjärtat

Idag startade vi från hotellet i Jönköping för att ta oss till Linköping.
Efter en rejäl frukost och bagaget inlagda i vagnarna och cykeln nypumpad, var vi redo för att ta oss an etapp 4.
En etapp som skulle oss en rejäl uppförsluta de första kilometrarna.
Varken jag eller Sofie hade någonsin trampat uppför någon liknande backe. Men det fanns små vägar in från backen där man kunde gå in för att kunna kliva av cykeln och gå lite eller resten av vägen upp.
Vilket var tur. Jag hoppade av efter en liten stund gick en bra bit innan jag kände att jag kunde hoppa upp och trampa sista biten. Många starka cyklister nästan swishade uppför hela backen.
Men när man cyklar med Ride of Hope behöver man inte oroa sig för att bli lämnad. Alla tog vi oss sig upp för branten i sin takt och vi möttes på toppen och gjorde sällskap sen. Alla ska med 🙂

Att cykla genom landskapen ihop med ett härligt gäng och en bra fungerande klunga är magiskt. Jag kände styrkan i oss i dag, vi synkade bra i gruppen och trots lite tuffa första 5 mil i början kände man energin.

Med på resan är oxå gänget som gör allt arbete för oss. Vad skulle vi vara utan de som skjutsar vårt bagage, roddar med att se till att maten är framfixad till oss alla i depårena, servicebilar och sjukvård.

När alla hjälps åt så blir det möjligt. Det blir så mycket tydligare när man gör en sån här resa.
Alla behövs, alla är viktiga och tillsammans blir vi starka.

Vi kom fram till Linköping 165 km senare och solen sken rakt in i själen, in i hjärtat.
Det här är en dag att minnas, att ta fram när cyklingen känns lite grå.
En till dag som vi gjort skillnad.

Kram Åsa

Läs Mer

Härliga backar upp och ner

Etapp 3, Göteborg till Jönköping ca 17 mil
Idag så har vi tampat oss igenom Västgötska landskapet in mot Småland.
Dagens etapp bjöd på vacker väder och fina utförslut när man väl kämpat oss för de branta backarna.

Vilka härliga människor man får träffa, vilken energi man får av varandra på den här resan.
Att trampa för något bra förenar och gör oss alla till kämpar och alla ska med. Man hjälper varandra och blir starka ihop.
I kväll var det filmvisning på kvällen. Sanna som är projektledare för Ride of Hope Södra, visade en ny film som just spelats in. Det var 5 barn som drabbats av cancer som träffats och gjorde den här filmen ihop. De berättade om hur de upplevt sin resa igenom sjukdomen och deras tankar kring cancer och livet efter sjukdomen. Självklart berör dessa berättelser en djupt och man ser att Barncancerfonden har gjort och gör en sån stor skillnad för barn som drabbats av cancer och för forskning kring barncancer.

Idag klara sig ca 80 procent av alla barn som drabbats av cancer. Men det räcker inte. Barncancer ska utrotas.

Vill ni hjälpa till att utrota barncancern så ge ett bidrag till Barncancer fonden.
Märk gärna erat bidrag med Ride of Hope.
Här är länk till Barncanerfonders hemsida-https://www.barncancerfonden.se

Kram från Åsa och Sofie

Läs Mer

En tur tillsammans igen.

Tjoho vad jag har längtat till att vi ska kunna trampa ihop igen.
Sofie hade fått recept på en 10 mila tur efter sitt sista besök hos sjukgymnasten bästa Maths. Så vi bokade in lördag morgon/förmiddag för en cykeltur. Min dotter fick hänga med Sofies familj som planerat att passa på att åka till badet i det fina sommarvädret.

Det skulle bli en varm dag så vi trampade iväg vid halv 10 med fyllda vattenflaskor på cyklarna och stora leenden som snart skulle bli till många skratt längs med turen.
Men det började inte så kul, en fågel flög upp från väggrenen och rakt in i min cykel. Det blev den sista flygturen den fågeln gjorde. Vi trampade vidare genom ett ganska vindstilla och vackert landskap. Det var nog våran första cykeltur utan motvind.
Det gick lätt och vi tog det lugnt och pratade i kapp vad som hänt i livet 🙂
Vi stannade efter 3 mil för att göra en liten filmsnutt till vårt Instagram konto- vicyklarforbarnen. Men mobilen ville inte vara med oss, så det blev inget filmklipp och inte heller vinden ville vara med oss längre. Den bjöd på nu den vanliga motvinden. Vi trampade på och tänkte – ja man får vara glad för det lilla, lite ovind fick ju i 3 mil.
Som vanligt fick jag mej goda skratt och ett rejält skrattanfall efter Sofies prat om hennes tänkta roliga små huskurer. Det är så man får de starka coremusklerna. 😀

När vi kom hem hade Sofie’s familj kommit hem från badet och vi som längtade efter ett dopp med de i sjön.
Så barnen fick offra sig att följa med oss till sjön igen.

Tänk vilken guldkant hela den här dagen fick.

Snart trampar vi varje dag i en hel vecka och låter de få göra lite skillnad.

Ha en fin fortsättning på helgen.
Kram Åsa

Läs Mer

Att uppleva en dröm bli verklighet

Vet inte hur jag ska börja det här inlägget.
Det har gått några dagar efter mitt lopp, Ironman 70.3 i Jönköping, mitt första stora triathlonlopp och fortfarande berörd av allt som jag upplevde i helgen.
Körde ett lite super mysigt och trevligt sprintlopp i Strängnäs i höstas som pingstkyrkan anordnat och vi var väl max 30 st. Där lyckades jag med prestationen där att både cykla lite fel och springa fel väg :D.

Så jag var lite nervös att cykla/springa fel, inte hitta mina påsar bland 2000 andra påsar och sen hänga tillbaka cykeln rätt.. hitta den på väg ut kände jag mej mer lugn med. Det skulle nog vara få cyklar kvar inne när det var dags för mej att irra dit.
Men jag kände mej inte alls nervös för det när söndagen väl kom sen.

Efter det obligatoriska racebriefen som förklarade alla regler och insåg jag att jag var ju verkligen inte ensam om att vara där första gången.
Och jag var ju där för att faktiskt uppleva en av mina drömmas mål inget annat.
När cykeln checkades in kände jag mej helt paff, där kom en lugn och go funktionär och bara tog hand om bara mej :-). Han visade mig min cykelplats och hjälpte mig med cykel, visade runt och förklarade och svarade på mina frågor.
När jag lämnade min cykel och påsar efter incheckningen kände jag mej helt lugn inför bytena. Allt var så logiskt och skulle jag få hjärnsläpp så var det ju bara att tjoa på hjälp.
Överallt fanns dessa änglar – funktionärerna. Både dagarna innan och under loppet och efter. Funktionärerna på alla dessa lopp är mina hjältar- de finns där för oss och gör det möjligt för oss alla kunna delta på alla dessa härliga lopp. Men tyvärr glöms de ofta bort i allt det andra.

Söndagen kom och jag lyckades få i mig lite frukost på hotellet. Ner mot cykeln och påsarna. Hänga på energidryck och mina energigodis på cykeln, kolla däcken och säga -Vi ses snart cykeln. Kolla påsarna en sista gång. Jodå allt hade jag lagt ner igår.
Sen var det bara att kränga på sig våtdräkten och gå mot starten. Simmade lite i kanalen innan start för att förbereda kroppen lite.
Jag njöt av min simtur på 1,9 km, när jag såg på de som simmade runt mej så tänkte jag
de flesta här upplever som jag -ett av sina livs äventyr.
Sen upp och springa upp på en rödmatta mot cykeln. Och vem som inte där i publiken – Jo Sofie :-). Vilken överraskning, jag blev så glad att jag blev tårögd, så in och ta cykelpåsen och kränga av våtdräkten, på med hjälm och hoppa i cykelskorna och bort mot ens tvåhjuliga vän. Nu min vän skulle vi ut på ett härligt äventyr.
Upp på cykeln och iväg mot 9 mils runda som började med nästan 3 mils lång uppförsbacke, men till och med backarna uppåt var härliga och vackra. Människorna längs vägen och den vackra naturen. Där mitt i min dröm cyklade jag ju och det var nästan så jag grät redan då.
Jag lyckades utan att ha tränat alls på att ta både vattenflaskor och gels i farten på cykeln. Jag hade inte ens tänkt på att vi inte skulle stanna vid depåerna. Jag skrek lite hest – jag har aldrig gjort det här innan. Det fixar du vi hjälper ju dej svarade tjejen med flaskan i handen och vips där var den i min hand.

Men så var det dags att ställa ifrån mej min trogna vän och ta på mej mina löparskor som skulle ta min kropp runt sjön 3 gånger och skrapa ihop den där halva marathon distansen på 21,1 km.
Med stappliga och stela ben började min kropp ta sig framåt, jag bad till mina ben – ingen kramp nu, lova mej det. Sakta sakta kändes det bättre. Här stod funktionärena igen med muggar och energi redo att langa just till mej och sen stod de längs banan och hejade oss framåt från sina platser och stationer. Deras pepp och rop gav energi och glädje.
Hälsade på änderna längs stranden och in i stan, där stod hon igen Sofie,vilken pepp att hon var där, tjoho vi skulle ses två ggr till, flera rop av alla andra människor som var ute för att heja fram oss. Vilken fest och jag fick första bandet runt armen, som indikerade att jag löpt ett varv på banan. Åh vilken känsla.
Ett varv till och det blå bandet satt nu på armen bredvid det gula.
Men så kom hjärnan i obalans i räkningen … jag är ju på tredje varvet nu och har två band … ska jag springa ett till med röda bandet runt handleden oxå? Då blir det väl fyra varv.. Nä, jag hade inte sett några springa med tre band runt handleden… men så var hjärnan i kapp efter en mugg vatten över huvudet. Jag får ju det tredje bandet strax innan målsträckan.
Jag tuffade sakta vidare med ett leende runt det sista varvet,fast kroppen nu var ganska trött. Sa- Hej då nu ser ni inte mej igen här och tack för all pepp, till ett par som ropat och hejat på mej varje varv. Vilken känsla det var att få sticka in handen igenom det röda bandet och sista bandet som hölls upp mot mej. Benen ville nog helst gå nu men kroppen var i glädjerus och där var den röda mattan som leder upp mot mål. Jag dansade runt och hoppade in av glädje in mot målet av en av mina drömmar.
I mål stod min fina vän Sofie och kramade om mej, tårarna rann av glädje. Hon hade åkt upp bara för att kunna stå där och ta emot mej.
Jag kommer alltid minnas dagarna i Jönköping den 7 -9 juli 2017 med glädje och värme i mitt hjärta.
Längtar redan att göra om det igen.
Någon gång gör jag det igen, nästa år är jag förhoppningsvis tillbaka till Jönköping men inte för att tävla själv utan för att heja fram någon annan 😉

Stor kram Åsa

Läs Mer

Nu börjar det ordna upp sig

Vaknade till solsken och minimal blåst, vilket är ovanligt den här sommaren. Kroppen har inte känts helt på topp sista veckorna och jag hade tänkt cykla till Mariefred och luncha med min son. Ringde och kollade om vi kunde ses i Gnesta istället. Och det gjorde vi. Jag cyklade iväg utan vind från något håll. Härlig känsla att kunna få trampa på och känna att man får lite fart på hjulen också.
Träffade Erik min son och hans blivande sambo på stället Pandora och åt pasta. Sen åkte vi förbi och tittade utanför på lägenheten de ska hyra om några månader. Vi sa Hejdå och jag började trampa hemåt.
Hann inte ut ur Gnesta innan min ovän motvinden dök upp och gjorde mej sällskap hela vägen hem. Gick så tungt, så tungt och sakta gick det hemåt. Inget min kropp välkomnade direkt men jag kom hem 😉.

Ringde Sofie och fick höra de härliga nyheter hon fått hos bästa sjukgymnasten Maths på ortophysio.se. Vad skulle vi vara utan honom som hjälp oss att få ordning på våra kroppar som spökat till och från.
Sofie fick grönt ljus att börja belasta foten på riktigt nu och även börja cykla nästa vecka på racern och slippa trampa inne på motionscykeln.
Vi firade med att åka till Sparreholms badet och simma i Båvens vatten, det är vår champagne.
Nästa vecka utlovas en cykelbild på oss båda igen.
Nu kommer vi farandes och cyklar för barnen tillsammans igen 💙

/ Åsa

Läs Mer

Helgens äventyr

Helg -två dagar att göra en massa härligheter i solen. Ja solsken hade SMHI lovat.

Lördagen blev en sväng till badet i Sparreholm, men det var mycket alger och räddningstjänsten var där och tog prover så vi hoppade att bada och åkte till Katrineholm istället. På vägen hämtade vi upp Sofies dotter Hedda som skulle hänga med oss hem och stanna till söndag fm.
Jag fick låna min kompis Majas två vackra araber, så med två hästtokiga små tjejer drog vi till stallet på eftermiddagen när insekterna inte var lika irriterande för hästarna.
Vilken avkoppling det är att pyssla med hästar och sen ge sig ut på en liten tur. Den här gången fick jag använda mina egna apostlahästar då jag gick/sprang bredvid.
Lördags kvällen avslutades med att bjuda min mamma på grillat hemma hos oss.
Hennes två små vovvar följde självklart med, till Isabells och Heddas förtjusning. Små hinder byggdes upp på gräsmattan sen blev det någon form av agilityträning i väntan på maten.
Söndagen kom och jag väckte två trötta tjejer. Hedda hämtades efter frukost, Sofie och familjen skulle åka till Sofies mammas sommarställe Trullholmen- ett riktigt paradis.
När Isabell ville åka iväg till en kompis, passade jag och sambon på att åka iväg och fika bara han och jag. Det blev en tur till Sigridslund, en gammal skola som fixats till och som nu är café och butik. Ett riktigt smultronställe när det gäller fik.
Har ni inte varit där så rekommenderar jag verkligen ett besök dit.
Sambon tog bilen hem och jag tog min vita MTB-cykel hemåt över Hornsund, Flen och vid Skebokvarn vek jag av och tog en liten väg hem genom skogen.
Ett bra avslut på en härlig helg.

Önskar alla en underbart bra måndag.
//Åsa

Läs Mer