Nya mål & utmaningar

Vardagen är här, livet tickar på. Ibland känns det som måndag-fredag. Förkylningarna avlöser varandra, det hostas och det snörvlas vart jag än vänder ryggen till. Det känns som att utbrottet kom väldigt tidigt i år, eller så är vi människor bra på att förtränga och sudda bort sånt som inte är positiva minnen.

Träningen är i full gång. Igår satte jag mina första 12 km sen april. Det var efter Whhm 22 km i Stockholm som min hamstring började bråka, det va då jag satte löpningen i vila. Jag gjorde ett tappert försök längst stranden i Kroatien i maj men det gjorde för ont. Det är tufft att komma igång. Huvudet ska synka med kroppen och vi ska hitta samspel. Vi är överens om att så länge det inte gör ont i foten så kör vi. Att vika av tidigare än planerat pga trötthet och frustration är inte tillåtet. Hur ska jag annars kunna utveckla mig? Tänkte igår när jag sprang på hur det måste kännas att ta sig tillbaka efter en lång tids sjukdom. Ibland är det  bra att tänka så, för det påminner mig om att vara tacksam för att just min skada egentligen va en piss i havet. Jag kom hem, men glädje och ett litet framsteg. Om 2 veckor idag stundar rosabandet loppet där Karins backe och aborrebacken väntar. Spännande!!

Förra söndagen åkte jag på halsont. Av någon konstig anledning när jag är som svagast så får jag en ny utmaning på halsen, tror jag nämnt det förr. Jag anmälde mig till Stockholm marathon den 2/6-2018. Aldrig i hela mitt liv har jag trott att jag skulle ens tänka tanken på något så stort. För mig är der stort. Har alltid tyckt att marathonlöpare inte är kloka. Nu är jag där själv, med siktet på att själv göra det till verklighet. Allt handlar om att börja i liten dos, att väga tro på sig själv, att inte se sig själv sämre än någon annan. Bara att ställa sig på startlinjen är ett framsteg. För mig som inte är en löpare är detta ett stort kliv ut i ovissheten och ett test för självförtroendet. Men innan dess ska jag ta mig igenom Dödens Zon 22 km trail den 4/11.

Nu väntar lite frukost innan ett cykelpass med Åsa och en vän!

Skapa dig en bra dag 🍀☀️

/ Sofie

 

Läs Mer

En del kallar det karma….

Tidigt i somras så deltog jag i en tävling på fb för Seat  Sverige. Jag svarade på angivna frågor och motiverade varför just JAG skulle få vinna denna tävling.  Om jag minns rätt så resonerade mina tankar följande ( jag hade ju gips just då). Tävlingen gick nämligen ut på att vinna valfri start under Lidingöhelgen. Och jag tänkte att även om 30 km inte kommer att fungera så kanske 1 mil dvs Rosabandetloppet som även är en del i tjejklassikern kan passa.  Sprang det loppet förra året. Jag och Karins backe och abborrbacken har ännu inte glömt varandra….

I allafall så öppnade jag min mail igår morse, tidigt. Lite halvvaken kämpade jag med kaffet i handen halvliggandes i sängen. Det är tufft att börja jobba och få rutiner igen. Läser lite snabbt ”grattis du är vår första-pris-vinnare”. Kul tänkte jag, kul skämt. Men det va inget skämt. Jag hade alltså vunnit min önskade start, för mig och en vän. Dessutom 2 hotellnätter och att få förvalta nya Seat Ibiza från fredag till söndag….dessutom ytterligare 4 starter att dela ut pga mitt engagemang i barncancerfrågor..jag förstod verkligen inget. Hur kunde just jag vinna av alla tävlande?

Mina tankar gick på högvarv. Klart min Åsa är given att dela denna helg med mig. Hon och jag har delat allt engagemang i dessa frågor. Hon och jag har packat upp väskor, trampat i uppförsbackar och nedförsbackar inom flera områden. Livets bergodalbana helt enkelt. Två platser har jag redan skänkt. En till en nyfunnen vän på RideOfHope. Givet, en som oxå brinner för välgörenhet ❤️

Det här resulterade i att jag återigen tvingade mig ut på en löptur. Säsongens andra pass skulle genomföras. Foten känns ok. Den känns, men jag hade nog inte räknat med annat. 4 km på elljusspåret med min äldsta dotter. Väl hemma mötte jag näst yngsta som stod och stampade med cykeln och ville ut. Hedda fick en cyclocross i somras och är redo att påbörja sin karriär 😉. Dagen började i chock. Som gick över i rus och sedan tacksamhet och lycka.

Jag har aldrig gett upp., aldrig slutat tro att det lilla jag gör kan göra mycket. Det handlar återigen om att våga!

God fredag / Sofie

Läs Mer

Nya mål, nu är det parterapi som gäller!

Nu har det gått ca 2 veckor sedan vi kom hem från Stockholm och Hagaparken. En hel del cykelturer har jag hunnit med sen dess. Det tog 3 dagar innan jag satte mig på cykeln igen. Hade den varit klar tidigare från servicen hade jag nog varit ännu snabbare ut. Innan så tänkte jag att jag förmodligen skulle ställa undan cykeln efter resan. Men så fel jag hade. Den har snarare skapat en mersmak och jag inser verkligen hur stark den gjort mig på många plan. Nu funderar jag på vad som ska komma att bli min nästa utmaning. Mycket hänger iofs på foten och vad den mäktar med. Hoppas att min rehab fortlöper så att jag snart kan börja löpa lite igen. Jag hittade löpningen förra sommaren i samband med att jag gjorde min tjejklassiker. Så efter Vansbro tjejsim va det dags. Jag såg verkligen löpningen som en större utmaning än skidorna, men ack vad jag bedrog mig. Jag skulle börja lite lätt va tanken. Här i Flen har vi en runda som passerar Stenhammars slott, Lidarondan. Den är 7 km. Jag tänkte att det var nog lagom att börja med, hur jag tänkte frågar jag mig ännu idag. Trots att Åsa hade ett förmanings tal om att jag skulle ta det ytterst lugnt och låta kroppen vänja sig med kortare sträckor först. Redan där och då var jag beredd på att ställa in Rosa bandet Loppet som milen i Lidingö kallas. Jag bestämde mig för att fortsätta och jag fann en ny kärlek gällande motion, jag fann löpningen. Vi behövde bara tid för varandra, inte skynda på som jag gjorde. Det är väl egentligen lite som i början av ett förhållande. Man är ivrig, vill ses jämt, offrar allt och ser just bara tjusningen.” Skynda långsamt Sofie så kommer uthållighet och farten vartefter”jag rabblade det gång på gång. Det jag inte visste var att vi skulle behöva ta en paus i förhållandet, då min fot gav vika. Den kanske krasst sett va less på alla mina upptåg och fick nog. Eller så var det enbart min klantighet som satte mig på spel. Just nu går vi som sagt i parterapi. Vi ska lära känna varandra igen, jag och min fot. Den ska matcha ihop med vänster och tillsammans ska vi återigen få uppleva en passion. Som jag längtar….för i november gäller det, då ska vi stå på startlinjen av Dödens Zon, 22 km trail på Kullahalvön.

Jag fullkomligt älskar löpning, jag älskar att ha ett mål. Jag har många nya men just nu är det 4 november som står i fokus. Tack kroppen för att du är fantastisk, du levererar varje dag <3

// Sofie

 

Läs Mer

Just idag är jag stark…

Inför RideOfHope fick vi deltagare norr/söder möjlighet att skapa en spellista. Den fylldes på ganska snabbt, en salig röra av musik men i stort sett med samma syfte. Den handlar mycket om livet. En del piggade upp, en del fick mig att känna sorg. Oftast så väljer man musik efter dagsform och känsla, i varje fall jag.

På förmiddagen idag  på väg till Eskilstuna kom jag att tänka på ”just idag är jag stark”. Jag startade Spotify och lät låten rulla igång. Men jag var inte så stark. Den här låten har fått en ny innebörd. Den spelades oftast under RideOfHopes portal innan start, där vi stod med blandade känslor. På vår första start vid Barnsjukhuset i Lund skymtade små huvuden i fönsterna. Bredvid en mamma, pappa o sköterska. En liten dov vinkning kunde ses. Tanken slog mig, jag är stark, du kanske är svag, det är för dig jag cyklar idag. Tårarna rullar ner för mina kinder. Jag upplever en enorm tomhet. Att skiljas från en så stark upplevelse som vi fått vara med om. Säkert inte många som förstår hur vi kunde genomföra den här veckan, men den behövs inte förstås, det vi behöver är stöd. Nu så här dagarna efter speciellt. Känslan som kommer är märklig. Jag har inte minst någon, men jag har däremot mist en upplevelse och samtidigt skapat mig ett minne. En riktig krock. Men i tanken sitter jag kvar på cykeln, igår skrek jag möte i en kurva när jag körde bil, likaså varnade för grus på vägen. Längtar efter att få trampa igång benen igen. Undrar hur det känns att cykla här omkring den mer normala turen på 6-10 mil? På torsdag är det dags, då cykeln just nu är på service och lagning av växel.

Nu ska jag luta mig tillbaka en stund, känna doften av Scandic hotells granola från köket,  var tvungen att göra en egen då den verkligen föll mig i smaken. Så varje morgon kan jag nu påminnas om mitt äventyr. Helt otroligt hur vi med våra sinnen kan förlänga en känsla.

Nu till nått helt annat. Åsa och jag kände att vi inte  riktigt var klara här med blogg och engagemang. Så vi kommer att låta bloggen leva vidare ett tag. Vi tar nya tag, vi kommer arrangera Run of Hope 7/10-2017 i Malmköping. Ett springlopp som passar hela familjen, dvs olika distanser. Vill du göra skillnad med oss? Mer information kommer löpande.

Nu fortsätter vi att kämpa för livet, det mest värdefulla vi har ❤️

Kram Sofie

 

Läs Mer

Resan är nu över, men inte utrotningen av barncancer.

Oj, vet inte hur jag ska känna, tänka eller tycka. 9 dagar är över, 9 dagar med en ”ny” familj, 9 dagar med risifrutti, bullar, mackor, bars och energidryck. Men även 9 dagar med kramar , samhörighet, stinkande kläder och slit. Just nu är bubblan på väg att brista. Jag hörde talas om depp, saknad och tomhet. Nu är jag där, samtidigt som jag är glad att jag nu är hemma. Jag fick komma hem, det får inte alla. En del spenderar sina dagar på sjukhus. Vi spenderade 9 dagar på sadeln genom södra Sverige för dem som behöver oss.

Morgonen började som vanligt med trötta svullna ögon. Gårdagens vätskeintag gör sig påmind. Kroppen kämpar dygnet runt för att orka prestera. Sista morgonen med en superfrukost, sista morgonen med de där fina vännerna som vi delat så mycket med. Blir varm inombords när jag tänker på hur fantastiskt det är att vi är där av samma anledning.

Nu är det dags, väskan packas för sista gången, medevids ”rumpräddaren” ska på sin plats. Ja det är ett nödvändigt ont att hjälpa kroppen på traven i detta läge. Cykeln ska få lite kärlek, gruppfoton ska tas, musiken under portalen spelar oss i stämning, allvarsamt som känslosamt. Första gruppen far iväg, som vi sen vet att vi ska träffa för sista gången i första depån. Efter 56 km är vi där, motvilligt en mugg blåbärssoppa, motvilligt…ja det är den känslan som uppstår. Regnet hänger i luften, på något vis gråter himlen med oss. Sista etappen bjuder på strul. Kedjor som hoppar och mina växlar som ger upp. Är det tillfället? Eller är det för att njuta en smula extra? Hade mina växlar inte velat samarbeta alls hade jag gått i mål till fots. Jag som kämpat lika tappert som alla andra för att få uppleva känslan.

Vi kom dit…vi möts av min familj, med en skylt där det bl.a. står ”ni klarade det”. Ja, vi klarade det. Tankarna faller tillbaka en stund, tänk om det vore så himla enkelt att besegra cancer? Att cykla lite? Nu är ju inte så fallet. Vi låter ändå glädjetårarna trilla, vi kramas till höger och vänster. Vi får rosor, lite bubbel och annat av min familj, mycket uppskattat!

Men det tar inte slut här, även om vi nu gjort en stor insats till forskningen så räcker det inte, vi måste  fortsätta kämpa, fortsätta hjälpa dem vi kan hjälpa, fortsätta att engagera oss. Dessa 133 knappa mil är INGET  i jämförelse med vad ett barn  som insjuknar i cancer utsätts för.

Fortsätta kämpa, ha alltid en kram till övers, ge av ditt friska jag till den som behöver det. Nästa gång kan det vara du eller någon i din närhet.

Jag vill avsluta med att säga TACK till min fina vän Åsa som delat dessa dagar med mig ❤️

Våga göra det vi gjorde, våga utmana dig själv. Jag är så oerhört imponerad av min kropp/fot som fixade det här!

TACK till er alla som bidragit under denna resa, veckan har varit magisk!

#80procenträckerinte

Kram Sofie

 

 

Läs Mer

Sammanstrålning i Västerås!

Helt plötsligt blev det fredag, vi alla är mer eller mindre dygnsvilda. Exakt för en vecka sedan idag så anlände vi Lund. Fulla av både förväntan och nervositet.

Ettapp 7 gick idag till Västerås. Vi startade utanför hotellet i våra olika grupper som baseras på fart och ibland distans. Idag gick det att korta banan med 2 mil, vilket jag valde. Min fot svullnade upp i förrgår och såg ut som en klump. Jag låg med foten i högläge och is, blev ombedd att inte starta som igår men ville ändå göra ett försök. Jag bröt dagen efter 12 mil av 17 möjliga. Ett beslut som kändes hårt. Men efter vila så startade jag idag som planerat. Jag blir väldigt väl omhändertagen av sjukvårdsteamet som lindar och är behjälpliga.

Turen idag gick bra, lite otäck trafik emellanåt. Man är rätt utlämnad emellanåt. Ett glasstopp gjordes längs vägen mellan våra två depåer.

Strax blir det lite mat och vila. Imorgon tar vi oss ann etapp 8, näst sista dagen på ROH 2017. Vi är helt fantastiska, alla vi som bidrar fysiskt till att hjälpa barn som insjuknar i cancer, att forskningen går framåt och att de drabbade familjerna får det dem behöver. Försöker sätta mig in i situationen om jag själv skulle hamna där, men det är omöjligt…

Just ja, gänget från Umeå har även anlänt. Så imorgon är vi ett med dem, vilken energi!

Vi gör skillnad, gör det du oxå!

kram Sofie

Läs Mer

Rehab med mys!

Rätt trötta och slitna vaknade vi upp denna morgon. Över 63 mil på 4 dagar. Sömnen hinner aldrig ikapp, men så fort vi hamnar på sadeln så lägger inte bara cykeln i en annan växel, även kroppen. Eftersom att vi idag valde 64 km mot Norrköping så startade vi först kl 10. En fin flyguppvisning med ett hjärta som tecken visades upp där i Linköping. Tack för stödet ❤️. En ung tjej drabbad av cancer startade idag med alla grupper, vilken inspiration. Vilken power!

Idag hade vi många endagscyklister i klungan. Vår ledare Örjan visade även denna dag upp en enorm trygghet och lugn. Vilket ansvar alla ledare bär.

Sakta i mystempo trampade vi mot depå ett. Längst Göta kanal bjöds det på lite mellanmål. Ett lätt intag gjordes. Även om hungern inte finns så behöver vi ladda upp för morgondagens långa till Örebro, nästan 18 mil. Denna dag var vi först under RideOfHopes portal på Tyska Torget i Norrköping. Applåder och hejarop! Vi tackar all trafik denna etapp som verkligen visat hänsyn o släppt ut oss i trafiken.

Nu är vi på hotellet, dusch väntar,lite vila och mat. Musiken ska igång i högtalaren till tonerna ”vi är på gång, vi är laddade vi är tända”. Etapp 5 är avklarad. Vi tackar kroppen även för denna dag, vi tackar våra medcyklister, funktionärer och alla som på nått vis är iblandade!  Vi är så stolta över vad vi presterar, jag och åsa💕

Kram Sofie

Läs Mer

Bästa teamet!

Oj vilken dag. Samling 8:45, avfärd för vår grupp 9.20. Väderrapporten visade regn. Men vi startade med uppehåll och mulet. Iväg for vi mot Göteborg, ett flackt parti på 17 mil. Vilken vacker omgivning, små fina vägar längst havet. Synd att säkerheten i klungan går före titten på allt runt omkring, eller iaf en stor del av den.

Första depån va i Varberg, 8.1 mil.Där serverades det risifrutti, mackor, bullar och kaffe. Gott! Vi stannar ca 15 min vid en depå innan vi far vidare. Efter att vi cyklat 10 mil öppnar sig himmel med åska. Det brakar loss o även idag skulle det komma att regna. I 3 mil fullständigt vräkte det ner, vi var tvungna att släppa på farten pga risken för vattenplaning. Depå 2 i Kungsbacka, köttbullemacka med rödbetssallad osv. En liten kexchoklad satt fint! Här hade äntligen vädret lugnat sig. Det sken upp för en stund.

Här skulle vi ha ca 2.5 mil kvar, men ledarna la om rutten kvällen innan så vi hade längre. Vi rullade in på 17.4 mil denna söndag. Ikväll sa vi hejdå till dem som haft helgspaket. Redan efter 2 dagar har vi hunnit cykla ihop oss o skapa en gemenskap.

Imorgon väntar 164 km, många höjdmeter ska vi ta oss upp på mot Jönköping. Vi ser till att ladda med en stadig frukost!

Nu är det dags att släcka lamporna o sova.

kram Sofie & Åsa

 

Läs Mer

Lund-Halmstad, 15 mil-check!

Efter att vi anlände till Lund igår så va det full fart. Incheckning och upp med packning o cyklar. En sväng in på en affär som gått i konkurs , dagen efter väntade utförsäljning men de öppnade upp för oss ROH:are. Många fynd blev det.

Till kvällen väntade upptaktsmöte. En föreläsning av ett syskonpar varpå ena systern drabbades av cancer som tvååring. En berättelse som berörde.

Imorse va det uppställning 6:00. 6:30 väntade frukost. Vi fyllde på våra magar ordentligt. Packade ihop och samlades 8.30 för avfärd till barn o ungdomssjukhuset. Ett stort gäng cyklister va redo för start. I fönstret tittade barn, föräldrar o personal ut. Där blev det mer verklighet varför vi ska göra det här i 8 dagar.

Vi delade in oss i olika startgrupper. Totalt blev vi 5 olika grupper. Eftersom att vi visste vad som väntade så valde vi grupp 25-29km/h. Efter nån kilometer kom den första regndroppen ner från himlen. Sen regnade det konstant i 15 mil.

Under resan hörde vi talas om Söderåsen och hallandsåsen, att vi skulle spara krafterna dit. Vi cyklade mestadels på två led, med relativt snabba byten. Första depån serverades det mackor, kaffe, saltgurka, kvarg, godis o chips. Kaffet va klart godast!

Vidare för nästa etapp, regnet tilltog. Alla va dyngsura. Men humören på topp! Sista stigningen va rätt dryg, över 1.1 km över hallandsåsen, men alla besegrade den med bravur. Ovan serverades det potatissallad o rostbiff och KAFFE igen.

Väl framme i mål i Halmstad så togs vi emot på torget. Rätt mäktigt att ha betat av den första etappen på 15.5 mil. Totalt dyngsura!

Nu har vi just ätit, tagit reda på blöta kläder och försökt få bort det värsta gruset på cyklarna. Det har  verkligen stänkt en hel del idag!

Imorgon väntar etapp nr 2 till Göteborg. Även väntas regn igen. Men, vi har sol i sinnet ☀️

Kram Sofie och Åsa

Läs Mer

On the road to Lund!

Nu äntligen är vi på väg mot Lund! Incheckning från 15. Uppstart ikväll på Grand hotell. Hela veckan har gått åt att packa, planera, packa upp, packa om. Vet inte om det är typiskt kvinnligt vid vidare eftertanke, en fb-grupp för oss RideOfHopare har bjudit på en hel del manlig packning oxå 😉. Rätt häftigt att Åsa och jag är två stycken av ca 34 som ska cykla hela södra delen. Mäktigt!

Så nu sitter vi här bak i bilen upphämtade av åsas son och flickvän som transportera oss säkert till starten långt nere i Sverige. Vi är förväntansfulla och lite spralliga blandat med trötthet, sömnen för oss båda blev sådär inatt. Men efter några dagars cykling behöver vi nog inte vaggas till sömn.

Vi är oerhört stolta och tacksamma för all support, stöttning o sponsring vi har med oss i bagaget.

 

På återseende, nu kommer vi uppdatera ofta!

/ Sofie och Åsa

Läs Mer