Rehab med mys!

Rätt trötta och slitna vaknade vi upp denna morgon. Över 63 mil på 4 dagar. Sömnen hinner aldrig ikapp, men så fort vi hamnar på sadeln så lägger inte bara cykeln i en annan växel, även kroppen. Eftersom att vi idag valde 64 km mot Norrköping så startade vi först kl 10. En fin flyguppvisning med ett hjärta som tecken visades upp där i Linköping. Tack för stödet ❤️. En ung tjej drabbad av cancer startade idag med alla grupper, vilken inspiration. Vilken power!

Idag hade vi många endagscyklister i klungan. Vår ledare Örjan visade även denna dag upp en enorm trygghet och lugn. Vilket ansvar alla ledare bär.

Sakta i mystempo trampade vi mot depå ett. Längst Göta kanal bjöds det på lite mellanmål. Ett lätt intag gjordes. Även om hungern inte finns så behöver vi ladda upp för morgondagens långa till Örebro, nästan 18 mil. Denna dag var vi först under RideOfHopes portal på Tyska Torget i Norrköping. Applåder och hejarop! Vi tackar all trafik denna etapp som verkligen visat hänsyn o släppt ut oss i trafiken.

Nu är vi på hotellet, dusch väntar,lite vila och mat. Musiken ska igång i högtalaren till tonerna ”vi är på gång, vi är laddade vi är tända”. Etapp 5 är avklarad. Vi tackar kroppen även för denna dag, vi tackar våra medcyklister, funktionärer och alla som på nått vis är iblandade!  Vi är så stolta över vad vi presterar, jag och åsa💕

Kram Sofie

Läs Mer

Solsken rakt in i hjärtat

Idag startade vi från hotellet i Jönköping för att ta oss till Linköping.
Efter en rejäl frukost och bagaget inlagda i vagnarna och cykeln nypumpad, var vi redo för att ta oss an etapp 4.
En etapp som skulle oss en rejäl uppförsluta de första kilometrarna.
Varken jag eller Sofie hade någonsin trampat uppför någon liknande backe. Men det fanns små vägar in från backen där man kunde gå in för att kunna kliva av cykeln och gå lite eller resten av vägen upp.
Vilket var tur. Jag hoppade av efter en liten stund gick en bra bit innan jag kände att jag kunde hoppa upp och trampa sista biten. Många starka cyklister nästan swishade uppför hela backen.
Men när man cyklar med Ride of Hope behöver man inte oroa sig för att bli lämnad. Alla tog vi oss sig upp för branten i sin takt och vi möttes på toppen och gjorde sällskap sen. Alla ska med 🙂

Att cykla genom landskapen ihop med ett härligt gäng och en bra fungerande klunga är magiskt. Jag kände styrkan i oss i dag, vi synkade bra i gruppen och trots lite tuffa första 5 mil i början kände man energin.

Med på resan är oxå gänget som gör allt arbete för oss. Vad skulle vi vara utan de som skjutsar vårt bagage, roddar med att se till att maten är framfixad till oss alla i depårena, servicebilar och sjukvård.

När alla hjälps åt så blir det möjligt. Det blir så mycket tydligare när man gör en sån här resa.
Alla behövs, alla är viktiga och tillsammans blir vi starka.

Vi kom fram till Linköping 165 km senare och solen sken rakt in i själen, in i hjärtat.
Det här är en dag att minnas, att ta fram när cyklingen känns lite grå.
En till dag som vi gjort skillnad.

Kram Åsa

Läs Mer

Härliga backar upp och ner

Etapp 3, Göteborg till Jönköping ca 17 mil
Idag så har vi tampat oss igenom Västgötska landskapet in mot Småland.
Dagens etapp bjöd på vacker väder och fina utförslut när man väl kämpat oss för de branta backarna.

Vilka härliga människor man får träffa, vilken energi man får av varandra på den här resan.
Att trampa för något bra förenar och gör oss alla till kämpar och alla ska med. Man hjälper varandra och blir starka ihop.
I kväll var det filmvisning på kvällen. Sanna som är projektledare för Ride of Hope Södra, visade en ny film som just spelats in. Det var 5 barn som drabbats av cancer som träffats och gjorde den här filmen ihop. De berättade om hur de upplevt sin resa igenom sjukdomen och deras tankar kring cancer och livet efter sjukdomen. Självklart berör dessa berättelser en djupt och man ser att Barncancerfonden har gjort och gör en sån stor skillnad för barn som drabbats av cancer och för forskning kring barncancer.

Idag klara sig ca 80 procent av alla barn som drabbats av cancer. Men det räcker inte. Barncancer ska utrotas.

Vill ni hjälpa till att utrota barncancern så ge ett bidrag till Barncancer fonden.
Märk gärna erat bidrag med Ride of Hope.
Här är länk till Barncanerfonders hemsida-https://www.barncancerfonden.se

Kram från Åsa och Sofie

Läs Mer

Bästa teamet!

Oj vilken dag. Samling 8:45, avfärd för vår grupp 9.20. Väderrapporten visade regn. Men vi startade med uppehåll och mulet. Iväg for vi mot Göteborg, ett flackt parti på 17 mil. Vilken vacker omgivning, små fina vägar längst havet. Synd att säkerheten i klungan går före titten på allt runt omkring, eller iaf en stor del av den.

Första depån va i Varberg, 8.1 mil.Där serverades det risifrutti, mackor, bullar och kaffe. Gott! Vi stannar ca 15 min vid en depå innan vi far vidare. Efter att vi cyklat 10 mil öppnar sig himmel med åska. Det brakar loss o även idag skulle det komma att regna. I 3 mil fullständigt vräkte det ner, vi var tvungna att släppa på farten pga risken för vattenplaning. Depå 2 i Kungsbacka, köttbullemacka med rödbetssallad osv. En liten kexchoklad satt fint! Här hade äntligen vädret lugnat sig. Det sken upp för en stund.

Här skulle vi ha ca 2.5 mil kvar, men ledarna la om rutten kvällen innan så vi hade längre. Vi rullade in på 17.4 mil denna söndag. Ikväll sa vi hejdå till dem som haft helgspaket. Redan efter 2 dagar har vi hunnit cykla ihop oss o skapa en gemenskap.

Imorgon väntar 164 km, många höjdmeter ska vi ta oss upp på mot Jönköping. Vi ser till att ladda med en stadig frukost!

Nu är det dags att släcka lamporna o sova.

kram Sofie & Åsa

 

Läs Mer

Lund-Halmstad, 15 mil-check!

Efter att vi anlände till Lund igår så va det full fart. Incheckning och upp med packning o cyklar. En sväng in på en affär som gått i konkurs , dagen efter väntade utförsäljning men de öppnade upp för oss ROH:are. Många fynd blev det.

Till kvällen väntade upptaktsmöte. En föreläsning av ett syskonpar varpå ena systern drabbades av cancer som tvååring. En berättelse som berörde.

Imorse va det uppställning 6:00. 6:30 väntade frukost. Vi fyllde på våra magar ordentligt. Packade ihop och samlades 8.30 för avfärd till barn o ungdomssjukhuset. Ett stort gäng cyklister va redo för start. I fönstret tittade barn, föräldrar o personal ut. Där blev det mer verklighet varför vi ska göra det här i 8 dagar.

Vi delade in oss i olika startgrupper. Totalt blev vi 5 olika grupper. Eftersom att vi visste vad som väntade så valde vi grupp 25-29km/h. Efter nån kilometer kom den första regndroppen ner från himlen. Sen regnade det konstant i 15 mil.

Under resan hörde vi talas om Söderåsen och hallandsåsen, att vi skulle spara krafterna dit. Vi cyklade mestadels på två led, med relativt snabba byten. Första depån serverades det mackor, kaffe, saltgurka, kvarg, godis o chips. Kaffet va klart godast!

Vidare för nästa etapp, regnet tilltog. Alla va dyngsura. Men humören på topp! Sista stigningen va rätt dryg, över 1.1 km över hallandsåsen, men alla besegrade den med bravur. Ovan serverades det potatissallad o rostbiff och KAFFE igen.

Väl framme i mål i Halmstad så togs vi emot på torget. Rätt mäktigt att ha betat av den första etappen på 15.5 mil. Totalt dyngsura!

Nu har vi just ätit, tagit reda på blöta kläder och försökt få bort det värsta gruset på cyklarna. Det har  verkligen stänkt en hel del idag!

Imorgon väntar etapp nr 2 till Göteborg. Även väntas regn igen. Men, vi har sol i sinnet ☀️

Kram Sofie och Åsa

Läs Mer

On the road to Lund!

Nu äntligen är vi på väg mot Lund! Incheckning från 15. Uppstart ikväll på Grand hotell. Hela veckan har gått åt att packa, planera, packa upp, packa om. Vet inte om det är typiskt kvinnligt vid vidare eftertanke, en fb-grupp för oss RideOfHopare har bjudit på en hel del manlig packning oxå 😉. Rätt häftigt att Åsa och jag är två stycken av ca 34 som ska cykla hela södra delen. Mäktigt!

Så nu sitter vi här bak i bilen upphämtade av åsas son och flickvän som transportera oss säkert till starten långt nere i Sverige. Vi är förväntansfulla och lite spralliga blandat med trötthet, sömnen för oss båda blev sådär inatt. Men efter några dagars cykling behöver vi nog inte vaggas till sömn.

Vi är oerhört stolta och tacksamma för all support, stöttning o sponsring vi har med oss i bagaget.

 

På återseende, nu kommer vi uppdatera ofta!

/ Sofie och Åsa

Läs Mer

Lång packlista….

Nu välkomnar vi återigen en ny vecka, den här veckan gäller det.  På fredag åker vi till Lund, samling och middag på hotellet väntar med deltagare på hela sträckan Söder. När jag kollade deltagarlistan för några veckor sedan var vi 34 st som ska cykla hela, ett drös som ska cykla delsträckor.

Åsa mailade en packlista härom kvällen ”checka av och lägg till”, funderar på om vi får ha en egen släpkärra med oss. Det är ju inte enbart cykelutrustning utan vanliga ”människokläder” ska med. Kvällarna ska ju avnjutas med gemenskap och goda middagar, pepp och uppladdning för nästa dag.

RideOfHope har även dem bidragit med en lista över saker som ska med. Det är annars så lätt att glömma det där lilla som faktiskt kan spela stor roll. Cyklarna ska återigen ses över trots service nyligen. Det ska med slangar och verktyg, pump, regnjackor, skoskydd, extra skor, hjälm,” rumpräddaren”, ja nog kan nog rumpan behöva räddas efter några dagar 😆. Tvättmedel att kunna tvätta cykelkläderna, garmin som färddator med laddare, likaså klocka. Och något av det viktigare, ormsalva för återhämtning av trötta muskler och öronproppar såklart. Tur att Åsa och jag kan sampacka lite! Listan är lång, väldigt låååång!

Veckan som kommer blir det även några korta turer, mest för att hålla kroppen igång. Vi lyxar till det imorgon med att gå på Nyköpings Gästabud, lite extra familjetid kommer kännas bra. Sommaren verkar pausa några dagar nu och stranden får vänta, synd!

Vi är taggade till tusen! Kom ihåg att ni ännu kan lägga ett bidrag till Barncancerfonden, det är aldrig försent ❤️

Ha en fin måndag, bjud på ett leende, bjud på en komplimang, eller varför inte en kram ☀️

// Sofie

Läs Mer

En tur tillsammans igen.

Tjoho vad jag har längtat till att vi ska kunna trampa ihop igen.
Sofie hade fått recept på en 10 mila tur efter sitt sista besök hos sjukgymnasten bästa Maths. Så vi bokade in lördag morgon/förmiddag för en cykeltur. Min dotter fick hänga med Sofies familj som planerat att passa på att åka till badet i det fina sommarvädret.

Det skulle bli en varm dag så vi trampade iväg vid halv 10 med fyllda vattenflaskor på cyklarna och stora leenden som snart skulle bli till många skratt längs med turen.
Men det började inte så kul, en fågel flög upp från väggrenen och rakt in i min cykel. Det blev den sista flygturen den fågeln gjorde. Vi trampade vidare genom ett ganska vindstilla och vackert landskap. Det var nog våran första cykeltur utan motvind.
Det gick lätt och vi tog det lugnt och pratade i kapp vad som hänt i livet 🙂
Vi stannade efter 3 mil för att göra en liten filmsnutt till vårt Instagram konto- vicyklarforbarnen. Men mobilen ville inte vara med oss, så det blev inget filmklipp och inte heller vinden ville vara med oss längre. Den bjöd på nu den vanliga motvinden. Vi trampade på och tänkte – ja man får vara glad för det lilla, lite ovind fick ju i 3 mil.
Som vanligt fick jag mej goda skratt och ett rejält skrattanfall efter Sofies prat om hennes tänkta roliga små huskurer. Det är så man får de starka coremusklerna. 😀

När vi kom hem hade Sofie’s familj kommit hem från badet och vi som längtade efter ett dopp med de i sjön.
Så barnen fick offra sig att följa med oss till sjön igen.

Tänk vilken guldkant hela den här dagen fick.

Snart trampar vi varje dag i en hel vecka och låter de få göra lite skillnad.

Ha en fin fortsättning på helgen.
Kram Åsa

Läs Mer

Att sätta guldkant på tillvaron

Sommaren är här på riktigt, solen spräcker upp till en klarblå himmel, kvällarna blir ljumna, doften av grillat sprider sig, små barnfötter kryper ner i sängen fulla av grönska. Den tid vi så länge längtar efter är här.

Igår morse hade jag bestämt mig för att cykla till sommarstugan i Oxelösund. Äntligen en längre tur, med viss nervositet förstås. Startade redan 07, jag har respekt för värmen under längre pass. Och det enda jag själv kan påverka här är att starta tidigt. Jag kände mig rätt pigg, vinden låg på från sidan. Det tar oftast en stund för mig att komma igång innan benen kopplar ihop med mitt huvud. Lyssnade på musik med ett öra, för att hitta mitt tempo, späda på glädjen jag känner för att kroppen återigen är med mig. Väl framme så kände jag mig nöjd. Tjuvkikade på snitt o tid som egentligen är oväsentligt, vad har jag att förvänta mig efter ett långt uppehåll? Men jag hade kämpat på bra.  Ibland behöver vi stanna upp och se prestationen o glädjen istället för att hela tiden försöka pressa oss till det bättre.

Jag och min ena dotter Hedda krängde på oss våtdräkterna, Hedda är 8 år. Full av energi, inne i en fas att vilja testa allt, även det näst intill omöjliga. Då hon simtränat med simsällskapet här i Flen så bestämde vi tillsammans att testa frisim på öppet vatten. Hade aldrig kunnat tro att hon är så tuff. Tillsammans kämpar vi med demonerna under vattnet, vi tittade på varandra, på våra händer o fötter. Vi tittade på sjögräs. Att simma ute skiljer sig rejält från att simma i en klar bassäng.

I två dagar har vi gjort just detta, vi har badat, solat, skrattat, kivats, fikat och upptäckt. Även utmanat oss, tills det va dags att återgå hem. Jag cyklade, kämpade i motvinden. Precis som livet. Ibland har vi medvind, ibland motvind och ibland är det bara lite turbulent.

Avslutade kvällen med att lyssna på dagens sommarpratare, Tommy Ivarsson, som tillsammans med sin familj förlorade en familjemedlem, ett barn, en lillebror. Jonathan blev bara 15 år i sin sjukdom i lungorna . Mina tårar har trillat…

Återigen känner jag mig så stolt att jag tar mig ann denna resa med rideofhope, i medvind och motvind.

Imorse satte jag guldkant på tillvaron genom att avnjuta en god frukost på bryggan tillsammans med de som står mig nära, imorgon kanske jag sätter guldkant på ett annat vis.

Glöm aldrig att vi alla kan göra skillnad, genom att sätta Guldkant,  och våga utmana sig i nått nytt, eller rent av vara stolt för just den Du är ☀️

/Sofie

 

Läs Mer

Att uppleva en dröm bli verklighet

Vet inte hur jag ska börja det här inlägget.
Det har gått några dagar efter mitt lopp, Ironman 70.3 i Jönköping, mitt första stora triathlonlopp och fortfarande berörd av allt som jag upplevde i helgen.
Körde ett lite super mysigt och trevligt sprintlopp i Strängnäs i höstas som pingstkyrkan anordnat och vi var väl max 30 st. Där lyckades jag med prestationen där att både cykla lite fel och springa fel väg :D.

Så jag var lite nervös att cykla/springa fel, inte hitta mina påsar bland 2000 andra påsar och sen hänga tillbaka cykeln rätt.. hitta den på väg ut kände jag mej mer lugn med. Det skulle nog vara få cyklar kvar inne när det var dags för mej att irra dit.
Men jag kände mej inte alls nervös för det när söndagen väl kom sen.

Efter det obligatoriska racebriefen som förklarade alla regler och insåg jag att jag var ju verkligen inte ensam om att vara där första gången.
Och jag var ju där för att faktiskt uppleva en av mina drömmas mål inget annat.
När cykeln checkades in kände jag mej helt paff, där kom en lugn och go funktionär och bara tog hand om bara mej :-). Han visade mig min cykelplats och hjälpte mig med cykel, visade runt och förklarade och svarade på mina frågor.
När jag lämnade min cykel och påsar efter incheckningen kände jag mej helt lugn inför bytena. Allt var så logiskt och skulle jag få hjärnsläpp så var det ju bara att tjoa på hjälp.
Överallt fanns dessa änglar – funktionärerna. Både dagarna innan och under loppet och efter. Funktionärerna på alla dessa lopp är mina hjältar- de finns där för oss och gör det möjligt för oss alla kunna delta på alla dessa härliga lopp. Men tyvärr glöms de ofta bort i allt det andra.

Söndagen kom och jag lyckades få i mig lite frukost på hotellet. Ner mot cykeln och påsarna. Hänga på energidryck och mina energigodis på cykeln, kolla däcken och säga -Vi ses snart cykeln. Kolla påsarna en sista gång. Jodå allt hade jag lagt ner igår.
Sen var det bara att kränga på sig våtdräkten och gå mot starten. Simmade lite i kanalen innan start för att förbereda kroppen lite.
Jag njöt av min simtur på 1,9 km, när jag såg på de som simmade runt mej så tänkte jag
de flesta här upplever som jag -ett av sina livs äventyr.
Sen upp och springa upp på en rödmatta mot cykeln. Och vem som inte där i publiken – Jo Sofie :-). Vilken överraskning, jag blev så glad att jag blev tårögd, så in och ta cykelpåsen och kränga av våtdräkten, på med hjälm och hoppa i cykelskorna och bort mot ens tvåhjuliga vän. Nu min vän skulle vi ut på ett härligt äventyr.
Upp på cykeln och iväg mot 9 mils runda som började med nästan 3 mils lång uppförsbacke, men till och med backarna uppåt var härliga och vackra. Människorna längs vägen och den vackra naturen. Där mitt i min dröm cyklade jag ju och det var nästan så jag grät redan då.
Jag lyckades utan att ha tränat alls på att ta både vattenflaskor och gels i farten på cykeln. Jag hade inte ens tänkt på att vi inte skulle stanna vid depåerna. Jag skrek lite hest – jag har aldrig gjort det här innan. Det fixar du vi hjälper ju dej svarade tjejen med flaskan i handen och vips där var den i min hand.

Men så var det dags att ställa ifrån mej min trogna vän och ta på mej mina löparskor som skulle ta min kropp runt sjön 3 gånger och skrapa ihop den där halva marathon distansen på 21,1 km.
Med stappliga och stela ben började min kropp ta sig framåt, jag bad till mina ben – ingen kramp nu, lova mej det. Sakta sakta kändes det bättre. Här stod funktionärena igen med muggar och energi redo att langa just till mej och sen stod de längs banan och hejade oss framåt från sina platser och stationer. Deras pepp och rop gav energi och glädje.
Hälsade på änderna längs stranden och in i stan, där stod hon igen Sofie,vilken pepp att hon var där, tjoho vi skulle ses två ggr till, flera rop av alla andra människor som var ute för att heja fram oss. Vilken fest och jag fick första bandet runt armen, som indikerade att jag löpt ett varv på banan. Åh vilken känsla.
Ett varv till och det blå bandet satt nu på armen bredvid det gula.
Men så kom hjärnan i obalans i räkningen … jag är ju på tredje varvet nu och har två band … ska jag springa ett till med röda bandet runt handleden oxå? Då blir det väl fyra varv.. Nä, jag hade inte sett några springa med tre band runt handleden… men så var hjärnan i kapp efter en mugg vatten över huvudet. Jag får ju det tredje bandet strax innan målsträckan.
Jag tuffade sakta vidare med ett leende runt det sista varvet,fast kroppen nu var ganska trött. Sa- Hej då nu ser ni inte mej igen här och tack för all pepp, till ett par som ropat och hejat på mej varje varv. Vilken känsla det var att få sticka in handen igenom det röda bandet och sista bandet som hölls upp mot mej. Benen ville nog helst gå nu men kroppen var i glädjerus och där var den röda mattan som leder upp mot mål. Jag dansade runt och hoppade in av glädje in mot målet av en av mina drömmar.
I mål stod min fina vän Sofie och kramade om mej, tårarna rann av glädje. Hon hade åkt upp bara för att kunna stå där och ta emot mej.
Jag kommer alltid minnas dagarna i Jönköping den 7 -9 juli 2017 med glädje och värme i mitt hjärta.
Längtar redan att göra om det igen.
Någon gång gör jag det igen, nästa år är jag förhoppningsvis tillbaka till Jönköping men inte för att tävla själv utan för att heja fram någon annan 😉

Stor kram Åsa

Läs Mer