Mina ätstörningar

 
Hej på er!
Hoppas att har haft en bra dag!

Jag har tidigare skrivit om stress, dålig självkänsla och andra mindre roliga saker jag gått igenom och som ni kanske känner igen er i. Tänkte att jag idag ska dela med mig utav min livs jobbigaste upplevelse/period, nämligen mina ätstörningar. Ni som följt mig på Instagram länge har säkert läst detta förut men jag tänkte att det kanske är några nya följare eller läsare här på bloggen som inte vet om detta.
Detta var en period i mitt liv där det inte fanns någon som helst kvalité alls. Ångest varje dag och bara panik/gråt över att man inte dög. Jag var dålig/ful och alla andra var helt enkelt bättre än jag. Bara nu när jag tänker på den här helvetes tiden så blir jag tårögd, men jag ser det som att jag har en frisk syn på mat idag och därför blir jag så upprörd över hur det varit förut. Jag tror att det här är bra för mig samtidigt som jag kanske kan hjälpa någon annan där ute.

Jag har alltid varit petig med maten sedan jag var liten. Hatade konsistensen på många maträtter och jag hatade grytor där jag inte såg vad som egentligen var i. Det handlade inte om kroppskomplex då utan var bara det att jag var petig och bara åt det jag verkligen gillade. Jag har däremot alltid varit en godisråtta. Sprang ofta hem till farmor efter skolan när jag var liten och så bjöd hon på pannkakor och godis haha! ?

Under sommarlovet när jag var 13 så bestämde jag och tre tjejkompisar att vi skulle ha ett godislöfte för skojs skull ( det skulle tyvärr inte bli så skoj för mig framöver). Vi skulle skippa godis och försöka dra ner lite på onödigt socker. Vi skulle även börja träna mer tillsammans. Vi alla tränade konståkning 6 dagar i veckan men eftersom att det var sommar så var ishallen stängd, därför körde vi istället fysträningar med klubben samt på egen hand.

Till en början höll jag mig undan från godis, var ute och sprang ibland och körde konståkningsfys. Veckorna gick och tillslut rörde jag inget med socker i. Jag drack inte saft, åt inte söta flingor, åt aldrig kakor/glass och då menar jag ALDRIG . Det värsta var att detta utvecklades till att jag inte kunde äta vanlig mat. I skolan tog jag små portioner som jag ändå knappt rörde och åt ofta knäckemackor istället. Hade riktigt svårt för att äta tillagad mat.

När jag var hemma så åt jag lite för att inte få frågor men jag minns att jag fick ångest om jag åt efter kl 15:00, jag fick för mig att jag inte skulle äta på kvällarna. Knasiga idéer som jag faktiskt inte har någon vettig förklaring till varför jag fick dem.

Sommaren efter (1 år senare) var den värsta sommaren i mitt liv. Jag var ute och sprang varje dag. Jag åt frukost (smörgås), sedan åt jag kl 14 (smörgås) och sen åt jag inget mer. Jag hade fått för mig att jag bara kunde äta 2 smörgåsar/ dag och äpplen. Även här har jag heller ingen som helst aning varför det bara fungerade att äta smörgås/äpplen. Jag fixade inte att äta något annat.

Det var ganska lätt att lura pappa/mamma om att jag hade ätit hos en kompis t.ex. Minns att veckorna hos mamma var lite jobbiga för hon kunde fråga varför jag inte ville äta maten som hon lagade och bara åt äpplen.

Jag tittade mig i spegeln hela tiden, vägde mig minst 3 gånger varje dag, jag gjorde 200 situps om dagen, jag köpte fettförbränningstabletter som jag åt varje dag, köpte laxeringsmedel och jag blandade vinäger med vatten för att jag hade hört att det skulle få en att tappa aptiten. Jag var hungrig men det låste sig när jag skulle äta för så fort jag tog en tugga så fick jag för mig att jag blev tjock.

Jag och mina kompisar brukade ofta skjutsa varandra på cykeln under sommaren. Jag kommer ihåg att jag ofta kunde välja att springa bredvid när de skjutsade varandra. Allt för att springa så mycket som möjligt.

Minns att jag var hungrig en kväll och eftersom att klockan var efter 15 så ville jag egentligen inte äta, men jag var så sjukt hungrig. Jag åt 1 äpple och 1 banan då och ångesten efteråt var hemsk. Jag ångrade mig och jag hatade mig själv för att jag hade ätit det där. Minns att jag försökte kräkas men jag har haft galen fobi för att kräkas sedan jag var liten, vilket jag är väldigt glad över för annars hade nog den här ätstörningen utvecklats ännu mer.

Ett annat minne jag har var när jag gick i 8:an i skolan. Vi skulle kolla film på en lektion och man fick ha med sig snacks/godis om man ville. Jag hade såklart inte med mig något. En av mina tjejkompisar frågade om jag inte ville smaka lite av hennes choklad. “Nej tack det är bra” svarade jag. En av killarna i klassen sa då “Men Elina varför vill du aldrig äta godis?” Jag såg att några började vända sig och titta på mig så jag tog en godisbit för att inte få fler frågor. Jag svalde godisen och gick sedan snabbt ut ur klassrummet. Jag sprang till toaletten och grät. Stod inne på toaletten och tittade på min mage ett bra tag och bara hatade hur jag såg ut.

En sommar så var jag och en tjejkompis i sundbyholm. Jag såg några tjejer som låg en bit ifrån oss. Minns att jag skämdes för att jag tyckte att de hade så fina kroppar och jag hatade min egna fula “feta” kropp. Jag sa till min kompis “åh vad de där tjejerna är fina, de är verkligen perfekta”. Hon svarade: “Elina om du börjar äta mer så kommer du se ut sådär med”. Jag fick alltså för mig att jag var större än de tjejerna trots att jag var hälften så stor. Det är LÄSKIGT vad man kan bli blind.

Mina ätstörningar började som sagt lite smått när jag var 13, det var som värst när jag var 14-16. När jag var 16 var jag hemma hos en kompis och hon tog fram en tidning där hon hade läst om ätstörningar. Hon sa att hon var orolig för mig och att hon märkte vad jag höll på med. Det där var en räddning för mig. Jag hade kvar ätstörningarna och all ångest om min kropp fram tills jag var ca 18/19 år, men att hon sa så till mig gjorde mig medveten över att jag var sjuk. Från 16-19 års ålder var jag medveten över min sjuka relation till mat och kunde därför jobba med det lite hela tiden. Jag blev bättre på att äta trots att jag hatade det. Jag har för mig att mamma nu hade förstått att jag var sjuk och då blev dessa 2-3 år som en rehab-tid där jag hade mina bättre och sämre dagar. Ibland fixade jag inte att äta men ibland gick det. Mamma lät nästan alltid mig vara med och bestämma mat så att hon kunde laga något jag tyckte om.

Jag vet precis varför det blev som det blev för mig. Jag kan inte göra något “lagom”. Jag går alltid in för hårt för saker.. Vilket kan vara bra ibland men i det här fallet blev det min mardröm. Jag hatade min kropp över allt annat.

Jag hoppas verkligen att om någon av er som läser detta känner igen er någonstans så ta till er det jag skriver nu:
SLUTA UPP NU! Sluta med det du håller på med. Vill du slösa tid av ditt liv? Vill du lägga ner tid på att hata dig själv och förstöra din kropp/hälsa? Ätstörningar/ortorexi/bulemi är sjukdomar som folk DÖR av. Hör ni? Man kan faktiskt dö av det om man går för långt. Vill du svälta dig själv? Om du är tjej, vill du kunna ha barn i framtiden? Jag kan inte lova dig att du kommer kunna få det om du går det här spåret. Om du ändå lyckas få barn; vill du att dina barn ska se sin mamma sakta men säkert ha ihjäl sig själv? Snälla lyssna. Jag vet precis hur svårt det är och hur besatt man blir av det här. Man står och tittar på sig i spegeln och bara hatar sitt utseende. Varför är det en fördel att vara smal? Varför var det det jag stävade efter? Jag tycker inte att vi ska falla för alla måsten som media och samhället skickar ut. Jag gillar verkligheten. Man ska ta vara på livet och njuta av sina nära och kära. Man ska ha roligt och göra det man tycker om. Vill man hellre lägga ner allt fokus på att vara så smal som möjligt? Tro mig, när du ligger på dödsbädden kommer du ångra dig. Du kommer ångra dig att du inte prioriterade viktigare saker i livet.

Några kilo hit eller dit gör ingenting alls. Om någon bryr sig om din vikt så är den personen inte värd din tid alls!

Här har ni en Elina som la ner precis all sin tid på att se sig i spegeln, hata sig själv, svälta sig själv, träna maniskt varje dag. Ett liv fyllt av ångest. Trots att jag la ner all tid på min kropp så hatade jag min kropp.


Här har ni en Elina 6-7 år senare som är 16kg tyngre än ovanstående bild. Jag tränar fortfarande mycket men skillnaden är att jag tränar för att jag ÄLSKAR DET. Jag la ner 5-6 år på att hata min kropp och ha ångest varje gång jag åt något. Jag är så jävla klar med det där! ALDRIG MER! Idag äter jag ordentligt med mat för att jag vet att jag behöver det och för att jag älskar mat! Jag väger mig inte för jag mår inte bättre av att titta på en jävla siffra. Enda gången jag väger mig är när jag ska lägga upp kostschema och behöver veta hur mycket jag behöver äta (som jag räknar ut utifrån min vikt). Jag lägger inte ner onödig tid på att noja över min kropp. Jag älskar min kropp och mig själv.

Så till alla er där ute: välj lycka! Jag vet att det är svårt när man är nere i skiten men gör det även om det känns piss för stunden. I framtiden kommer ni tacka er själva ? DU är värd det bästa och DU ska må bra❤️ Många kramar från Elina!

2 thoughts on “Mina ätstörningar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

10 + 10 =